söndag 20 december 2015

Kul med mat och så

Som barn var jag väldigt kinkig med maten, väldigt kinkig.
Så man tycker ju kanske att jag borde ha lite överseende med mina egna mathatande barn eftersom jag varit ett sånt själv. Jag borde ju komma ihåg känslan av att maten bara växer i munnen och att allt på tallriken ser läskigt äckligt farligt ut och jag GÖR det. Jag minns allt det där.

Men det spelar ingen roll för jag blir tamejfan galen på allt skrik och gnäll som kommer varenda eviga kväll här hemma. Det är som att all mat vi lagar är en personlig förolämpning mot barnen. Och jag orkar inte mer. Orkar inte ropa så käckt jag kan "maten är klar!" för att sen bara mötas av gnälliga och skrikiga protester.

Idag förbjöd jag dessutom pasta på obestämd framtid i vredesmod så nu kommer de väl svälta ihjäl helt. Jag kanske bara borde lägga av med det här med mat överhuvudtaget, sluta laga den helt. Det är ju inte så att de äter ändå. Det tål ju helt klart att funderas på.

fredag 18 december 2015

Maria vem?

Först visar det sig att den nya kocken på jobbet stöter på alla kollegor (från 25-åringen upp till 50-åringen) utom på mig. Sen visar det sig att han inte ens vet vem jag är. Jag var hemma igår med Frank och mina kollegor pratade om mig när han ba "vem?" Inte ens när de beskrev hur jag såg ut ringde det några klockor.

Kockjävel. Jag ska fan stämma honom för uteblivna sexuella trakasserier.

OBS! Inte att jag egentligen VILL att han ska stöta på mig, men ni vet. Man vill ju vara en i gänget osv.

tisdag 15 december 2015

Om man inte får skrämmas är det ingen riktig jul

Jag tycker att det är svinjobbigt att hålla illusionen uppe för barnen att jultomten finns (hoppas jag inte spoilade något för nån här nu?). Det är så mycket meck kring allt det där och antingen är de rädda för tomten eller så är de konspirationen på spåren. Det blir liksom aldrig riktigt bra.

I år tyckte jag att vi kunde skita i att ha en jultomte helt och hållet eftersom 1. Julius fattade redan när han var typ två att tomten var en bluff 2. Charles är så nära att förstå det också (en liten liten knuff från, tja låt oss säga hans mamma) skulle lätt få över honom på rätt sida och 3. Frank skulle bli livrädd och klamra sig fast i mitt knä under hela julklappsutdelningen.

Jag föreslog därför det för Björn och han svarade: "Äsch, vadå? Det gör väl inget om han blir rädd. Nu tycker jag att du curlar honom".

Nu tycker jag att du curlar honom?!

Sånt jävla oschysst kort att spela. Faktiskt. Man kan aldrig vinna mot det.

Så vi kör väl tomte i år då, och skrämmer skiten ur den stackars tvååringen för att de vuxna tycker det är "gulligt" med ett litet barn som gråter av rädsla. Jag kan liksom inte göra så mycket här eftersom mina händer är bundna pga curling-kortet.