lördag 22 december 2012

Roligt vs mindre roligt

Sak jag skrattade jättejättemycket åt i morse:


Björns moster som skickade julkort utan att skriva vem det var ifrån pga glömska.


Sak jag inte skrattade lika mycket åt när vi kom fram till landet för en stund sen: att väskan med alla mina kläder inte kom med hit pga glömska. (Vi ska ju bara vara här en vecka eller så, vem behöver byta kläder då liksom?).

tisdag 18 december 2012

Mindre än en vecka kvar till julafton

Jag är så himla himla himla trött just nu och hela min kropp SKRIKER efter jullov och jag orkar inte läsa annat än chic lit-böcker och alla dom jag hittar i den genren är så pinsamt jävla dåliga och jag blir så arg över att huvudpersonerna alltid måste vara så jävla korkade, våpiga, osjälvständiga och i sånt stort behov av män för att definiera sig själva och VARFÖR finns det inga bra böcker i den kategorin?

Och ni då? Bilen går bra eller?

torsdag 13 december 2012

Antiklimax

För ett par veckor sedan köpte jag - till Charles enorma förtjusning - en ny tandkräm till barnen.

Och Charles var i extas. Han gjorde inget annat än att prata prata prata om detta fantastiska i att jag köpt en ny barntandkräm. Han berättade för Björn. Han berättade det för Julius. Han berättade för pedagogerna på förskolan.

Och framför allt frågade han när han skulle få använda denna underbara nya tandkräm.

"När den gamla tagit slut" svarade jag lika tålmodigt varje gång, men eftersom man tar ungefär lika mycket tandkräm till ett barn som till en mygga har det tagit en helt oändligt lång tid för oss att göra slut på den där pyttelilla resten av tandkräm i den gamla tuben, istället för en dag eller två som jag så obetänksamt trodde när jag köpte den nya tuben för flera veckor sedan.

Men idag, idag ÄNTLIGEN var det dags!

Och så var den... äcklig.

Så ja, ni förstår ju. Vi saknar helt enkelt ord för detta här hemma.




lördag 8 december 2012

Eller ja, lite jobbigt är det ju ändå

Jag måste ju ändå resa mig upp i bland för att stoppa in mer ved i elden.

Ifall ni undrade

Björn och barnen har åkt till Nora för att gå på julmarknad och jag, ja jag är ensam kvar här. Jag har gått på långpromenad i gnistrande vitt snölandskap och nu sitter jag i soffan och hör hur elden sprakar både i kassetten i öppna spisen och i vedspisen i köket. Vinterstudion står på i bakgrunden och jag växlar mellan att läsa min bok och surfa lite på telefonen.

Det är verkligen så himla himla jobbigt att vara jag idag.

fredag 7 december 2012

Världens bäste

När man kommer fram till landet sent en mörk och bitande kall fredagskväll och ser att grannen plogat en väg fram till vår ytterdörr genom den meterdjupa snön och dessutom skottat fram små gångar till vedbod och dasset samt tänt mysbelysning inomhus. Då vill man bara krama honom.



torsdag 6 december 2012

När man inte ställer upp i tävlingen "Årets lillebror"

"Ååh, tyst! Mamma, han stöööör mig!"

"Charles, Julius är sjuk! Han kräks. Du kan inte säga åt honom att vara tyst."

"Men han stör mig när jag vill vila!"

Bäst för Charles att inte Tomten läser den här bloggen, det säger jag bara.

tisdag 4 december 2012

Det var den kalla falukorven i soffan som ledde till det långa fängelsestraffet

Charles är så himla jobbig just nu. Eller rättare sagt, han har det så himla jobbigt just nu och därför har vi också det. En riktig familj delar allt osv.

Allt är i alla fall fel hela tiden, han ska inte ha den mössan på sig inte sätta på sig overallen innan vantarna inte äta middag inte gå hem från förskolan inte stanna kvar på förskolan inte andas inte inte inte. Och när vi äntligen kommer hem på eftermiddagen så orkar jag helt enkelt inte tjafsa mer utan när vi andra sätter oss till bords för att äta middag får han helt enkelt sitta kvar i soffan och äta kall stekt falukorv och babybelostar (alternativt springa runt och leka).

Så nu är hans framtid körd. Vi vet ju alla att barn som inte ätit middag vid bordet tillsammans med resten av familjen blir grovt kriminella.


måndag 3 december 2012

Helg utan magsår

Hörrni, jag hann med det mesta i helgen!

I lördags hade vi barnvakt och gick långpromenad och åt vuxentacos (ostar, korv, räkor, röror m.m.) och drack champagne och tittade på sju (!) avsnitt av Suits. Alltså himla himla HIMLA bra lördag måste jag säga, jag är väldigt nöjd där. På söndagen hann Charles och jag med ett besök på julmarknaden i gamla stan, och det var ju mysigt om man tycker att asgrinig unge som vägrar gå och ha vantar på sig i istidskyla mitt bland en miljard människor inklämda bland en massa små söta röda bodar som mys så visst. Då var det också himla HIMLA mysigt.

Sen dumpade jag av tjurig unge hemma och åkte och trängdes i Kista Galleria i min varmaste vinterjacka bland tusen miljaders människor. Det var inte mys vilken definition man än använder.

Så. Slut på redogörelse.




lördag 1 december 2012

Men det är ju skönt att det är helg

Den här helgen (när vi har barnvakt) vill jag shoppa lite nya kläder gå långpromenad i det fina vinterlandskapet titta på en hel säsong av en tv-serie storhandla baka lussebullar gå på julmarknad och köpa nya vinterskor till Julius.

Frågan är hur mycket mer än ett stressrelaterat magsår jag kommer hinna med.


torsdag 29 november 2012

Vadå "kommer på julafton?" Vad snackar ni om?

I morse var Charles helt otröstlig när han fick höra att tomten inte skulle komma idag. Stora stora tårar trillade ner för kinderna och han klamrade sig fast i min famn och snyftade högljutt i mitt öra. "Men tomten kommer visst idag, det är ju SNÖ UTE!"

Det kommer nog bli en lång december i år för hans del.



måndag 26 november 2012

En dålig förälders bekännelse

Innan jag fick barn var jag väldigt övertygad om min egen förträfflighet som förälder och hur jag minsann aldrig någonsin skulle välja den enkla vägen om det innebar något som var mindre bra.

Så den barnlösa versionen av mig är naturligtvis skitförbannad på dagens mig. För när jag kommer hem klockan fyra med mina aströtta barn en vardag i november när det inte ens var ljust mitt på dagen och de bara skriker och slåss och bråkar och gråter för att de är så trötta trötta trötta, ja då parkerar jag dem i soffan. Och så sitter de där och tittar på tv, först tillsammans med mig, och sedan medan jag lagar mat och sedan efter att de ätit. Och de orkar inget annat, de orkar knappt det, men ändå känns det fel att de tittar på tv så himla många timmar per dag.

Det skulle vara bättre om de istället slog ihjäl varandra inne på deras rum medan jag lagade maten, eftersom att banka på sin bror för att han sagt eller inte sagt något måste ju vara så himla mycket bättre än tv. Tycker i alla mitt barnlösa jag (och Hugo Lagercrantz).

Så förlåt, förlåt för att jag inte orkade vara så där pretto och principfast som förälder.

Mörkret

Det här med att jag körde vilse i mörkret igår måste vi prata lite mer om. Fattar ni hur jävla mörkt det är ute på landet där det inte finns gatubelysning? Eller hus där det lyser i fönstrena? DET ÄR SÅ SJUKT JÄVLA MÖRKT! Och när man är ensam i bilen och man inte har GPS annat än i mobilen och man inte hittar och man ska köra på små små grusvägar, alltsåherrejävlagud vad svårt allt är då! Eftersom det var så mörkt såg jag inte avtagsvägarna och körde därför fel hela hela tiden och det var dimmigt och skogen bara absolut kryllade av zombies.

Det var inte så roligt.


Mvh mörkrädd






söndag 25 november 2012

I korthet

Den här helgen har jag bland annat kört vilse i mörkret, backat på något i skogen som eventuellt var en död styckad människa i plastpåsar (eller bara något slags skogsavfall i påsar), promenerat jättejättejättelångt i dimma och diskat sjuttioelvatusen uppsättningar av glas, tallrikar och porslin.

Så ni förstår kanske att jag inte hunnit blogga. Och nu, nu är jag alldeles för trött. Så vi får helt enkelt prata en annan dag, hejdå!



torsdag 22 november 2012

Alltså egentligen borde jag ju sova nu, inte blogga

Jag älskar Historieätarna på SVT. Men så är jag också en sucker för såna där populärvetenskapliga program à la Fredrik Lindström. Dock är jag lite oroad över att Erik och Lotta tycks komma så himla bra överens och att de ser så förtroliga ut, är det nån mer än jag som tänkt på det? Han glömmer väl inte att han är gift med Martina?

Herregud, att man ska behöva oroa sig för allt.

På tal om någonting helt annat, vad sägs om att vi leker lite riktig blogg här ett tag? Ge mig era önskerubriker här så skriver jag de bästa nu i helgen. Ok?

onsdag 21 november 2012

Längtan

Jag längtar så mycket efter att få åka till landet nu så att jag kan DÖ. På riktigt alltså. Jag älskar det där stället som om det vore mitt tredje barn. Ett barn som inte slåss med sina syskon, skriker eller tvingar mig att kliva upp tidigt om morgnarna.

Hursomhelst, vi ska åka dit i övermorgon tackgodegudfördet. Så att jag slipper dö menar jag.

Avblås skallgången

Ok. Körkortet är upphittat. Tydligen stannar såna här grejer där man senast lade dem.

I det här fallet på apoteket. Och det var ju synd, för det hade varit så himla mycket smidigare om plånboken hade varit det senaste stället jag lade det på.

tisdag 20 november 2012

Idiot

Först blev jag irriterad på mig själv, men sen bestämde jag mig för att inte vara så hård mot mig själv. Jag har ju ändå haft körtkortet i två år nu så det VAR VÄL PÅ TIDEN ATT JAG TAPPADE BORT DET DÄR JÄVLA SKITKORTET!

Andra saker jag tappat bort senaste året: hemnycklar, bilnyckel, tålamodet med mig själv.

Saker jag tappat bort överhuvudtaget: hemnycklar, plånböcker, handskar, biblioteksböcker och sa jag plånböcker?


Lite färg kan ju aldrig vara fel

Varje gång jag har färgat håret har jag alltid ångrat mig efter ett tag. Alltid alltid alltid. Det är liksom alldeles för jobbigt att hålla på att sköta om den där jäkla utväxten och det är svindyrt att göra det hos frisören och jättekladdigt bökigt knöligt att göra det hemma.

Så varje gång jag lyckats få tillbaka min naturliga hårfärg svär jag på att aldrig någonsin igen färga håret.
Det är inte värt det. Punkt.

Så ja. Ni förstår säkert var jag vill komma med det här? Jag funderar på att färga håret igen.


måndag 19 november 2012

Tiden och jag

Jag vet inte om det är novembermörkret eller stressen eller deppigheten som följer med stressen som är boven men jag kan för mitt liv inte kliva upp om morgnarna när klockan ringer. Och jag snoozar och jag snoozar och jag är ändå på något sätt ganska pigg när jag klockan ringer (tack sleep cycle för det, mkt bra app) men jag kan inte kliva ur sängen. Det bara går inte. Min kropp ligger kvar. Och den ligger bara kvar längre och längre för varje morgon och nu kommer det konstigaste här, håll i er nu, jag har inte kommit försent till jobbet en enda dag hittills.

Jag finner detta fenomen väldigt fascinerande.

söndag 18 november 2012

Billig veckohandling

Idag hade jag en alldeles egen kapten med på den där stora finlandsfärjan de kallar för kundvagn på Coop.



"Kör fortare mamma! Stanna inte!" var i princip hans enda direktiv.

Eventuellt får han följa med nästa vecka också faktiskt. Vi handlade nämligen bara för ca 500 kronor idag.

Det är ju så svårt att hinna ta för mycket varor när man aldrig får stanna kundvagnen.

onsdag 14 november 2012

Lättlurade

Man ba ååååh vad det är smuligt under matbordet, jag oooorkar inte se eländet, "BARN, VILL NI GÖRA EN KOJA?"




De ba "JA! DET VILL VI" och man ba "KUL! Då måste ni dammsuga under bordet först".

Problemet löst.

/Nöjd

måndag 12 november 2012

Identitetskris

Alltså, VEM ÄR JAG? Igår var jag skittrött (efter att ha sovit mindre än fem timmar den natten), lätt bakis, hade träningsvärk i hela kroppen, och sa jag att jag var trött? Och vad gjorde jag? Stannade kvar i soffan? Nej? JAG GICK UT OCH SPRANG!

Jag känner inte riktigt mig själv längre.

torsdag 8 november 2012

Trist läge

Jaha, så himla typiskt alltså. Bara för att jag ÄNTLIGEN tog tag i oredan i min garderob för ett tag sedan ser det ut så här nu bredvid min säng istället:




Damn you, kosmiska balans!

onsdag 7 november 2012

Plötsligt händer det

Femåringen: Det är alldeles för stökigt, jag kan inte leka här inne när det ser ut så här. Vi måste städa.

Treåringen: Ja, vi kan städa tillsammans!


Uppenbarligen har två rymdvarelser från yttre universum, som ser ut exakt som våra barn, av någon anledning tagit deras plats.

Jag ser än så länge ingen anledning till oro över detta.

tisdag 6 november 2012

Stresshantering

Den här stressen som jag känt av olika anledningar det senaste halvåret har på senare tid börjat göra sig påmind även fysiskt. Hjärtklappning, yrsel, huvudvärk och glömska är ett härligt litet smörgåsbord av stressymptom i min kropp nu för tiden.

Så jag gör det enda rätta för att bekämpa det:




Ägnar mig åt lite handarbete.

söndag 4 november 2012

James Bond

Vi var och såg nya Bondfilmen igår, och den var ganska bra. Det var den faktiskt. Helt klart värd biopengarna.

Men. Det är så himla himla svårt att se en Bond-film utan genusglasögonen på sig, och har man det är det mycket som liksom skär lite i en. Som tur är skulle man dock ganska enkelt kunna ta bort allt det här skäriga och gnagiga, och det på ett diskret sätt också så att alla brölande medelåldersmän inte behöver ställa sig i grupp och vråla med djupa basröster att "nu har fan det här feministtramset gått för långt, rör inte vår Bond för i helvete. Det är meningen att han ska ligga runt och det är inte på riktigt och ni måste lära er att slappna av era jävla glädjedödare!"

För det är ju klart att Bond ska få ligga runt. Herregud, det får väl Bondbrudarna också göra liksom. Att ligga utan förhållande har inget med feminism att göra. Men det jag stör mig på är de här sakerna:


  1. Varför varför varför måste alltid översteskurken vara en man? Det är inte männen som styr världen och vi kvinnor som jobbar under dem i det arbetet. Det är härligt att M i de senaste filmerna varit en kvinna, men jag skulle vilja se en kvinnoskurk också. En riktigt ondskefull, hänsynslös och riktigt finurligt elak kvinnoskurk. Som vilken klassisk Bondskurk som helst.
  2. Om Bond nu träffar en brud och de flirtar lite och ser ut att vilja ligga med varandra men inte känner varandra - låt då för i helvete inte Bond smyga sig in till henne när hon står i duschen och klä av sig alla kläder och ljudlöst kliva in i duschen och sen börja kyssa hennes nacke så att hon på så sätt märker att han är där. Det är ju för fan ett övergrepp! Jag skulle bli så sjukt rädd om om nån smög sig in i min lägenhet på det där viset när jag stod i duschen, och jag skulle definitivt inte vilja ligga sen. Fy fan Bond, visa lite respekt nästa gång.
  3. Låt det inte bara vara kvinnor som visar rädsla. Män kan också vara rädda. 

Ni ser ju, de brölande männen skulle inte ens reagera på de här förändringarna. Ska vi bestämma att vi kör så nästa film då? Bra.

torsdag 1 november 2012

Äckligt

Jag karvade ur en pumpa igår för första gången i mitt liv - och sista. Eller nej, jag kommer hinna glömma bort allt det jag ska skriva nu till nästa år, så jag står väl där i oktober igen som en annan idiot med ena armen långt ner i pumpajäveln.

Alltså vet ni hur äckligt det där gojset inuti luktar? Det stinker! Och vet ni hur sjukt segt och trådigt och slemmigt det är? Det är ren lögn att kunna skrapa ur allting. REN LÖGN!




/Mvh Halloween-Grinchen

tisdag 30 oktober 2012

Man får det man förtjänar (förväntar sig)?

Det här med att min man får en massa cred av folk (i vår ålder) på sitt jobb för att han 1. hämtar barnen på förskolan 2. lagar mat här hemma -WTF?!

Jag vill också ha cred för sånt! "Guuuud vad du är duktig Maria som lägger dina kläder själv i tvättkorgen, din man måste vara så himla glad över att du hjälper till så mycket hemma!" och "Va? Borstar du också tänderna på dina barn? Ni måste vara så himla jämställda alltså."

För att inte tala om att jag torkar mig själv efter toalettbesök, vem berömmer mig för det? Va? Va? Va?

Alltså på riktigt, sluta tro att alla män är jättenbebisar på grund av att de är just män.

Snälla.

Så det så

 Ibland när jag inte har bloggat på ett tag tycker jag att det känns jobbigt att komma igång igen, lite som att starta i uppförsbacke. Det är som att det inte duger med bara något litet skitinlägg då, utan att det måste vara något stort och svulstigt.

Såatte, jag tänkte att jag skriver ett sånt inlägg nu i alla fall. Ett skitinlägg alltså, bara för att komma igång.

Helt utan poäng tänker jag avsluta det också.

Bara för att jag kan.


onsdag 24 oktober 2012

Tankspridd javisst

Om man ska åka till gymmet och träna kan det vara bra att ha med sig gymkortet. Och hänglåset. Det blir så himla bökigt utan de grejerna. Och för guds skull, lämna inte kvar vattenflaskan i salen efter att passet är slut. Särskilt inte om det inte var din egen vattenflaska utan en som du lånat av din man.

I morgon gör jag ett nytt försök att träna. Jag hoppas att jag kommer ihåg att 1. ta med mig träningskläder och 2. sätta på mig dem innan jag går ut ur omklädningsrummet.

Men jag kan inte lova något.

Jo just det

Hörni, tack för alla fina kommentarer på det förra inlägget. De värmer fint. Men jag måste bara säga att jag tycker inte att vi är några superföräldrar som har gjort värsta unika grejen här eller så, utan allt vi gjorde var att inte släppa det utan fortsätta prata om det. Och han är tre år och därmed ungefär lika konsekvent i sitt beteende som en alzheimerspatient, så vilka kläder det är som gäller nästa vecka låter jag vara osagt.

Men för stunden ser vi i alla fall ut att ha klarat oss från krisen. Och jag hoppas hoppas hoppas naturligtvis att han kommer växa upp och vara stark nog att våga göra sina egna val, vare sig det gäller kläder eller andra saker.


tisdag 23 oktober 2012

Rosa är för alla. Igen.

Idag valde Charles de här kläderna:





Som en alldeles rosa och glittrande liten pralin. Hur vi nådde hit igen? Vi har pratat pratat pratat pratat om vad som är tjej- respektive killgrejer. Om att det inte finns några såna, att man får ha på sig vad man själv tycker är fint och att man inte tappar snoppen på grund av det och att Hello Kitty därför är både tjej- OCH killkläder. För alla kan och får gilla det. Och om någon i alla fall säger något om att kläderna är fel rycker man bara på axlarna och säger "Äh, vem bryr sig". Det har vi tränat massor på.

Och just nu är jag så sjuhuukt trött på alla de här tjej- och killdiskussionerna, men det spelar ingen roll. Det är bara att bita ihop och fortsätta. Och fortsätta fortsätta fortsätta.

Och när Charles glatt ropar till mig när jag hämtar honom på förskolan att han "älskar hjärtor, och det gör du också mamma!" så känns det värt det.

måndag 22 oktober 2012

Tröttast av alla

Den här förlamande måndagskoman som just knockade mig och gör att jag inte ens orkar duka av efter middagen, går den att bota med nån spruta eller kanske något piller?






För annars ligger jag nog kvar här tror jag.

lördag 20 oktober 2012

Mmm, jul!

Alltså, jag vet inte riktigt vad det är med mig nu för tiden. Jag har alltid älskat julen och jag har alltid värnat om traditionerna kring den. Man julpyntar till exempel ALDRIG före första advent, julgranen kläs kvällen före julafton och glögg dricks bara bara bara i december.

Men nu väntar jag otåligt på att alla affärer ska börja julskylta, jag har sneglat många gånger på glöggen som står i skafferiet och när jag var i affären idag och såg att de redan börjat med pepparkakor så blev jag inte (som jag brukar) arg på affären för att de börjat för tidigt utan istället ba "åh, vad mysigt! Vad gott det vore med pepparkakor, jag kanske skulle köpa en burk?"

VEM ÄR JAG?

Just nu

Det här med att regnet piskar envist mot rutan bakom mig och jag sitter i soffan under en filt med en bok och brasan sprakar hemtrevligt, det gör att jag bara dör lite av lycka och inre frid just nu.

Om det brinner

När jag var liten var jag av någon anledning så himla rädd för att det skulle börja brinna hemma. Jag var så rädd att vissa perioder låg jag sömnlös länge länge om kvällarna av rädsla för att grannarna skulle glömma släcka ett ljus hemma hos sig eller så.

Så den här brandskyddsutbildningen jag var på med jobbet häromkvällen gjorde ju kanske inte susen för min slumrande brandfobi precis (den är inte direkt slumrande längre om vi säger så).

Hursomhelst, se till att ni

1. Har brandvarnare hemma som ni TESTAR minst en gång per år. Gärna till advent.

2. Ha en brandfilt i köket.

3. Köp en pulverbrandsläckare.

För er som bor i lägenhet - gå ALDRIG ut i trapphuset om det brinner nånstans i huset, kommer det ut giftig rök där så dör ni. Vänta i er lägenhet, den är en så kallad brandcell och ska stå emot brand i 60 minuter. Brandkåren räddar er därifrån. Om det brinner i er lägenhet, glöm inte att stänga ytterdörren om ni evakuerar ut genom trappuppgången. Annars kommer ju de giftiga gaserna dit och dödar er där.

På den här brandskyddsutbildningen fick vi också se en film om en brand på en konsert på en klubb i USA. Det är en riktig film och det dog ungefär 100 människor vid den här branden. Filmen var vidrig och är ni det minsta känsliga - SE DEN INTE! Men för er som inte är det, kolla gärna och kom ihåg att sen alltid alltid ha koll på nödutgångar vid konserter, restaurangbesök, på kontoret och i köpcentrum m.m. Notera att enbart bandet går ut genom nödutgången i den här filmen och hela publiken går istället ut samma väg som de kom in, eftersom ingen hade tänkt att kolla sånt innan.

http://www.youtube.com/watch?v=SIetpe_KAJU&feature=youtube_gdata_player

Och så gör ni alla nu som jag säger här, ok?





söndag 14 oktober 2012

fredag 12 oktober 2012

Uppmuntran

Madeleine undrade:

Nu ska jag vara knepig!Varför uppmuntra barn att gilla "killgrejer" eller "tjejgrejer" mer? Varför inte bara uppmuntra alla saker de gillar lika mkt? Gillar han blått, va kul! Han gillar blått! Gillar han rosa? Va kul han gillar rosa! Gult? Men det är ju "unisex" åhh va skönt, slipper ta ställning. Jag säger: låt barn vara barn, låt dem välja vad de vill ha, vad de vill och inte vill leka med och uppmuntra vad DE vill inte vad vissa vuxna tycker är rätt eller fel eller mer socialt accepterat. 

Jag förstår vad du menar, och på sätt och vis håller jag med dig. Det är klart att vi ska låta barnen välja vad de själva vill, och inte uppmuntra dem att gilla sånt som passar oss själva bättre.

Men. När pojkar gillar Spiderman och flickor gillar Hello Kitty blir de automatiskt bekräftade i det intresset av både vuxna och barn runt omkring dem. Men om de bryter mot normen och gillar något som är "fel" för deras kön tror jag att det krävs mer aktiv och medveten uppmuntran från oss vuxna för att de ska känna sig trygga och vilja hålla fast vid sina favoriter. Annars kommer alla normer och värderingar i och från tv-program, böcker samt andra barn och vuxna att sakta bryta ner det intresset hos dem. Jag tror nämligen att de flesta barn strävar efter att känna att de passar in och är som alla andra.

Så det är därför jag har uppmuntrat Charles kärlek för Hello Kitty mer än jag uppmuntrat båda barnens kärlek till exempelvis Spiderman. För den senare får de som sagt all bekräftelse de behöver från samhället för att fortsätta tycka om och fascineras av.

Om Charles sedan skulle sluta gilla Hello Kitty när han är åtta år för att han tröttnat på henne kommer jag däremot inte sörja en sekund. För ärligt talat, jag är rätt less på den där uttryckslösa kattfan redan nu.

Jag vill bara att han ska få välja själv när han vill göra slut med henne.


torsdag 11 oktober 2012

Maria - Tandläkaren 1-0

Tandvärken har förresten gått över nu med hjälp av Corsodyl (nån äcklig bakteriedödande grej man gurglar sig med).

Ni fattar att det betyder att jag inte behöver gå till tandläkaren va?

/Nöjd


onsdag 10 oktober 2012

När fint blir fel del 2

Hörni först och främst, tack snälla för alla fina peppande och stöttande kommentarer!

Jag blir fortfarande så himla ledsen när jag tänker på allt det här, på hur mitt barn på något sätt berövas rätten att få ha på sig sina finaste kläder. Och jag tänker så här: jag vill inte på något sätt få honom att känna sig "fel" här hemma också, att han märker mitt missnöje över hans påståenden om tjej- respektive killsaker. Så det gäller att liksom balansera på en ganska tunn tråd här, för jag vill ju fortfarande prata om det med honom. Idag kommenterade han t.ex. ett rosa presentsnöre, som han fick syn på när jag öppnade ett skåp, med orden "titta, det är rosa. Det är en tjejfärg". Varpå jag svarade "Men Charles, du gillar ju rosa? Och du är ju en kille? Då måste ju rosa vara en killfärg också". Och sen pratade vi liksom inte så mycket mer om det.

När det gäller de stora barnen på förskolan har jag faktiskt sagt till honom att de har fel. Inte att de är dumma eller elaka på något vis,  men att de har fel. ALLA som vill får gilla Hello Kitty. Sen har vi inte sagt så mycket mer om det heller. Vi får ta ett steg i taget helt enkelt. Nästa steg är att försöka få honom att känna sig trygg i att ha sina favoritkläder på sig hemma åtminstone.

Flera av er som kommenterade har ifrågasatt pedagogerna på förskolans kompetens gällande det här, men jag vet inte riktigt om jag håller med. Det är verkligen inte så himla enkelt det här. Vi har nämligen ett liknande problem på mitt jobb och hur hårt vi än jobbar med det, och hur medvetna vi än är om problemet, så kan vi inte styra alla kommentarer från barnen än mindre ändra i en handvändning den värdegrund de har med sig hemifrån. Sånt tar tid. Tyvärr. Men som pedagog på jobbet möter jag alltid alltid alltid upp den sortens kommentarer på en gång och skapar en diskussion med inblandade barn utan att på något sätt fördöma eller skälla på dem. Barnen gör ju liksom inte det här för att vara taskiga mot varandra (oftast) utan säger bara vad de ser. Ungefär som de ofta och gärna fäller i vårt vuxna tycke opassande kommentarer om sjuka, gamla eller handikappade människor ute på stan. Det finns ingen illvilja i det. Jag berättade för en av Charles pedagoger idag om vad han sagt om sina kläder och hon reagerade genast och sa direkt att detta var något de skulle jobba med. Mer än så kan jag inte begära, och jag lägger ingen skuld på dem i det här fallet.

Jag kan däremot känna skuld själv när jag tänker på det här, att jag inte borde ha låtit honom klä sig i de kläderna - att jag borde ha fattat att han skulle bli retad osv osv. Mycket utav det kommer nog för att jag vet med mig att jag redan från början har uppmuntrat hans Hello Kitty-intresse på ett helt annat sätt än jag uppmuntrat något av barnens Spiderman- eller Star Wars-intresse. Å andra sidan kan man argumentera för att samhället uppmuntrat de senare intressena så himla bra på egen hand att jag inte behövt vara med och stötta dem.

tisdag 9 oktober 2012

När fint blir fel

För några veckor sen fick Charles själv följa med och handla nya kläder till sig själv. Allt var nämligen "tjåkigt" eller till och med "fett tjåkigt" och ingenting dög att ta på sig på morgonen och stressen lade sig varje morgon som ett kvävande täcke över både mig och Björn.

Och Charles valde och valde och valde i affären och vi kom hem fullastade i en orgie av rosa, röda, glittriga, randiga och mjuka kläder. För det är det han gillar, det är det han tycker är allra finast.

Och för ett tag fick vi en kort andningspaus om morgnarna. För plötsligt klädde han glatt på sig sina spiderman- eller Hello Kitty-strumpbyxor och sin Mimmi-tröja och ingenting var "tjåkigt" utan bara mjukt, bekvämt, rosa och lite glittrigt.

Tills i morse. När han berättade att de kläderna är "tjejkläder". Att han är kille och därför inte tycker om dem. Att han BARA gillar Spiderman och Batman och Ben Ten och poliser. För han är kille. För så säger de stora barnen på dagis att det är. Och Charles vill ju så klart vara kille, det vet han ju att han är och då måste han ju alltså tycka om de där "killsakerna". Bara. Och inga "tjejsaker".

"Och mamma, så tycker jag inte om hjärtan heller."

Och jag... Jag blir inte ens arg. Bara så oändligt ledsen över att alla dessa små poliser talat om för min älskade fina treåring att allting han tycker är fint, är fel. För honom. Och det gör så ont i hjärtat på mig när jag tänker på hur han måste ha grubblat över det här, och hur dum han säkert kände sig när han insåg att han var "fel".

Så nu börjar det långa långa arbetet med att vända allt det här rätt igen. För det ska jag banne mig försöka göra.

Fortsättning följer.


lördag 6 oktober 2012

Förresten

Efter ett glas vin och lite Ipren känns det inte alls så jobbigt det här med visdomstanden faktiskt.

Jag tror bestämt att jag inte behöver gå till tandläkaren nästa vecka.



Fin eftermiddag

Idag har Charles och jag lekt kurragömma. Först gömde han sig.



Sen gömde jag mig. "Mamma, var är du?"




Efter det kastade vi småsten i en bäck. Eller ja, dike snarare kanske om man är petig.




Och jag passade på att tvätta stövlarna.




Sen gick vi hem.

Och åt sockerkaka.

torsdag 4 oktober 2012

Hjälp

Smärta och jag, vi är inte kompisar. Vi är så INTE KOMPISAR!

Så allt som har med smärta att göra fyller mig med panik och skräck och illamående. Det är därför man skulle kunna säga att det här problemet med inflammerat tandkött kring en av visdomständerna gör att jag just nu är på väg in i ett katatoniskt tillstånd av stress och rädsla.

Nu gör det ont i käken och jag har problem med att äta för att jag inte kan gapa ordentligt och jag vet inte riktigt hur länge till det är på något sätt ansvarsfullt att vänta med att gå till tandläkaren.

Tandläkaren som jag för övrigt inte har varit hos på över fyra år pga enorm tandläkarskräck.

Så det här känns ju lajbans.

Lite gråta sig till sömns på det här nu kanske?








onsdag 3 oktober 2012

Konsten att gå till BVC

Först fick jag tid på BVC för kontroll av båda barnen som jag ringde och var asjobbig och bokade om (asjobbig = inga av deras tider passade mig så de fick stuva om en del grejer för att få till det). Sen dök jag helt sonika inte upp på den nya omstuvade tiden pga glömska. Sen ringde jag och bad tusen gånger om ursäkt, förlåt förlåt förlåt, och fick en ny tid. Som jag sen bokade om.

Och den tiden är i morgon. Om jag inte kommer då har jag en känsla av att BVC kommer skriva ut mina barn ur sina register och sen hånskratta mig rätt upp i ansiktet om jag försöker få dem att göra de sista vaccinationerna ändå.

Och jag skulle inte kunna klandra dem.

Prima gener

Det är två saker Julius anser sig ha ärvt av mig:


  1. Höjdräddighet
  2. Glömska

tisdag 2 oktober 2012

Hej hej

Hej hej bloggen, hur mår du?

Jag mår ganska bra, förutom att det känns som att jag bara jobbar jobbar jobbar lagar mat ingen vill äta slösurfar.

Och det är ju kanske inte så jätteroligt, men hej, det är väl sånt som kallas för vardag? Och vardag gillar jag ju ändå, det är tryggt.

I fredags berättade vi av någon anledning för femåringen om Hitler och andra världskriget och Sveriges så kallade neutralitet - och jag vet! HUR HAMNADE VI DÄR? Vi skulle ju bara ha fredagsmys hela familjen och äta goda ostar, baguette och räkor. Och så ba kom Hitler och blandade sig i. Hursomhelst, idag frågade femåringen på väg ut från dagis "vilka var det egentligen som Sverige hjälpte under de där världskrigen?" och jag kände ännu mer -tack vare undrande blickar från andra föräldrar - att det kanske inte var ett helt lämpligt samtalsämne för små barn.

Menne, det kan jag ju inte göra något åt nu.

Så här är jag nu. Vardag och Hitler och nyfikna femåringar.

Fler saker än så har jag inte att berätta just nu.

Hejdå!

lördag 29 september 2012

Snart svartlistade av H&M

H&M godkänner uppenbarligen inte Charles klädsmak. Han gillar Spiderman, Hello Kitty, Pippi, de nya Mimmi-tröjorna och allt från filmen Bilar. Men att handla de kläderna samtidigt, det är inte så H&M vill att man ska göra. De storlekarna hänger nämligen inte bredvid varandra i affären (herreguuud om man skulle råka hänga de rosa glittriga kläderna bredvid de mörkblå och gröna plaggen, då fattar ju alla att hela butiken skulle rasa ihop) utan de är tryggt separerade av andra storlekar emellan sig.

Men vi lurade dem allt, Charles och jag idag, för vi hittade till de olika färgerna ändå!


torsdag 27 september 2012

Jag hatar när det händer

Ni vet när man står där i skoaffären och ska köpa nya vinterskor och man hittar två par som man bara inte kan välja mellan och man plötsligt hör sig själv säga till tjejen i kassan "det är väl öppet köp på de här, så jag kan prova dem hemma?" och så KÖPER MAN BÅDA TVÅ!

Ba så där liksom. Handen upp för den som tror att jag kommer lämna tillbaka ett par av dem.





onsdag 26 september 2012

Nej, men om man skulle ta sig en liten strejkvecka kanske?

Det bidde visst ingen såna hära lärarstrejk.

Synd. Jag funderar lite på att strejka på egen hand ändå, lite oorganiserat så där. Ni vet, bara vara hemma en vecka eller två och vila upp sig. Kanske fixa och dona lite hemma. Sånt är väl ok? Jag får väl lön ändå?



tisdag 25 september 2012

Uppfinningar att vara tacksam över. Topp tre:

1. Plattång. Annars skulle jag vara tvungen att se ut så här i huvudet:



(Som hämtad direkt från -86 med risigaste håret ever).

2. Plattång

3. Plattång

fredag 21 september 2012

Veckan då jag gick från vanlig anställd till slav

Hej bloggen,

jag tror att jag eventuellt är död. Eller så är jag bara för trött för att känna pulsen. Det är ingen som riktigt vet faktiskt.



Hejdå.



söndag 16 september 2012

På tal om sportradion

Alltså visst. Det är gulligt att far och son har ett gemensamt intresse i sport och framför allt fotboll, men när ungen KRÄVER att få lyssna på sportradion hela vägen hem från Örebro vill jag bara kräva enskild vårdnad och sen förbjuda all sportkonsumtion för resten av sonens liv.

Alternativt slita ur stereon ur bilen.



Söndagsmyset hemma hos oss

Ibland när man kör hem från landet och femåringen skriker lungorna ur sig i baksätet så fort han inte får lyssna på sportradion och det har inträffat inte bara en utan två trafikolyckor med massa massa massa bilköer på grund av det och man med hjälp av guidning via telefon försöker undvika åtminstone en av trafikolyckorna genom att köra småvägar där man inte har en jävla aning om var man är och när man sen kommer tillbaka till motorvägen igen får man stå i kö efter den andra olyckan och bilresan därför tar 3,5 timmar istället för dryga 2 timmar, då.

Då kan det hända att man är lite trött när man kommer hem.


lördag 15 september 2012

Lördag

Charles hjälpte mig plocka fallfrukt:



Sedan klippte vi gräset. Ni får själva gissa vem av oss som hade vilken gräsklippare:



Barnen tvättade löv under vattenpumpen:



För säkerhets skull tog jag en bild av dem i motljus också. Man har ju hört att det är det som är det rätta:



Det här ogräset (blommorna) tjatade Björn i våras på mig att jag skulle ta bort:



Nu ska jag äta godis. Hejdå!

fredag 14 september 2012

Till mitt femåriga jag:

Hej!

Idag på jobbet skrek jag åt en kollega eftersom jag tyckte han var dum. Sen sa jag förlåt till kollegan för att jag hade skrikit.

Sen åt jag kakor.

Och sen hoppade jag lite i vattenpölar.

Så glöm allt det där Pippi-tramset om att inte vilja "bli stur". Att vara vuxen är nämligen exakt samma sak som att vara barn PLUS KAKOR!

Hejdå!


torsdag 13 september 2012

Som för att understryka det jag nyss skrev:

"Mamma, kan du ta ett till kort när jag säger så där 'aaaaajjjjj'?"





Inte för att göra någon skillnad mellan dem, men...

Vi har som sagt två barn. Det ena spår vi en mer lysande framtid än det andra.




Och det är ju inte den här vi tror kommer gå längst om vi säger så.

tisdag 11 september 2012

Förresten

Wi-fi var gratis på hotellet! Vilket internet det var man skulle betala för förstod jag aldrig riktigt. Kanske sånt däringa barnförbjudet? Twitter, Instagram och Blogger var i alla fall gratis. Och vem behöver mer än så?

Nån som vet om det finns katetrar som inte behöver bytas på ett par månader?

Den här tröttheten alltså, den är helt förlamande. Jag förstår inte vad den kommer ifrån, vintermörkret har ju inte ens hunnit halvvägs hit och semestern är inte längre än en lön tillbaka. Men ändå denna trötthet. Jag orkar knappt gå upp ur sängen om morgnarna och vårt hem ser ut som om det är inrett av tre hemlösa narkomaner med en förkärlek för ouppackade väskor överallt.

Eventuellt kommer jag därför snart att gå i ide. Jag ska bara ljudisolera klädkammaren först.

måndag 10 september 2012

Utklassning

Så himla trist att vara tillbaka här hemma igen. Ingen hade bäddat sängen när jag kom hem i eftermiddags, jag såg inte röken av Big Ben när jag klev ut genom porten i morse och INGET VIN SERVERADES TILL LUNCHEN PÅ JOBBET IDAG!

London - Stockholm 3-0


söndag 9 september 2012

Lyckat köp

Jag köpte förresten nya sneakers i London. De är jättesköna, jag behöver bara äta en Ipren eller två för att kunna gå obehindrat i dem.





Av barn, fyllon och Björn får man höra sanningen

"Nu blev du jättefin, trots att du log!"

"Vadå? Är jag inte fin när jag ler?"

"Jodå. Det gör sig bara inte så bra på bild."



lördag 8 september 2012

Smakupplevelse

Ben & Jerry ba "ska vi mixa ihop era två favoritglasssmaker till en milkshake?" och vi ba "JA, OKEJ DÅ!"





/Nöjd tjej

Man måste spara plats åt det väsentliga

En del av oss äter både frukost, lunch och mellanmål till frukost:




Andra av oss är mer modesta:




Man vet ju att det här landet har vita Maltesers liksom.

fredag 7 september 2012

I Love London

London alltså hörni, vilken grej! Vi bor kanske 500 meter från Big Ben, solen skiner från en klarblå himmel (och det är VARMT) och jag har hittat såna här:





Jag tror eventuellt att de kan vara meningen med livet. Och att London är min absoluta favoritstad näst efter Stockholm.

Och dessutom tror jag bestämt att min man är lite extra snygg här:





Livet kan alltså inte vara bättre just nu.

Hejdå!





torsdag 6 september 2012

Bröllopsresa ftw!

Nu är vi på väg mot London. MOT LONDON! Barnfria, utan barn och bara vi.

Just nu är jag mest nyfiken på vårt hotell som erbjuder "gratis wi-fi och internet mot avgift". Lite som att bjuda på middag men att ta betalt för maten. Spännande!

onsdag 5 september 2012

Helt normalt

En morgon möttes jag av det här när jag kom in i barnens rum:




Det kändes enklast att inte fråga.

tisdag 4 september 2012

"Den som sa det han var det på nittonhundratalet!"

Julius har väldigt svårt att greppa det här med nittonhundratalet. Alltså nittonhundratalet! Fatta vad länge sen det var, minst trehundra år sen och levde du verkligen då mamma? Asså på RIKTIGT?

Jag har ännu inte vågat berätta för de där stora förvånade ögonen att när jag var barn fanns varken mobiltelefoner, iPads eller internet.

Eventuellt kommer hans huvud att implodera av den insikten.

måndag 3 september 2012

Sockerfri dag

Det har gått jättebra för mig att undvika socker idag, för den som undrar.

Förutom de där sex- sju Ballerinakakorna jag tryckte i mig på kursen idag har jag faktiskt inte ätit något socker alls på hela dagen!



Hejdå sockret

På bröllopet åt jag precis vad jag ville och hur mycket jag ville, herregud det var ju ändå min bröllopsdag.

Dagen därpå fortsatte jag att äta precis vad jag ville och hur mycket jag ville, för herregud jag var ju trött och bakfull.

Och sen åt jag precis vad jag ville veckan därpå, och veckan därpå - utav bara farten alltså, och snart kommer jag förvandlas till en chokladbit om jag inte börjar skärpa till mig. Och det vill jag ju inte. Och inte vill jag ha kvar de här tre extra kilona som liksom bara tror att de är med i gänget och hör hemma här (FÖR DET GÖR NI INTE!) och inte visar några som helst tecken på att försvinna frivilligt.

Så idag har mitt nya liv börjat. Ett liv utan godis, kakor, glass, chips och marmeladsmörgåsar varje dag. Det kommer bli enkelt, det är jag övertygad om.

Ungefär som en heroinist på avgiftning. (Fast lite värre förstås, det är ju ändå socker vi talar om).

Heja mig!


söndag 2 september 2012

Fem år i en blinkning

Alldeles nyss var den här killen bebis. Han ville inte somna om kvällarna om inte Björn eller jag stod dubbelvikta över hans spjälsäng och sjöng "Hjulen på bussen" medan han snurrade på vårt hår och sög på tummen.




Och sen medan jag stod där inne vid spjälsängen och rätade på ryggen (för att den inte plötsligt skulle gå av) måste jag ha råkat blinka. För nu går han sista året på förskolan, himlar med ögonen när jag påminner om varma tröjor, spöar mig i tv-spel, tycker att all okänd mat är äcklig, hittar på avancerade egna låtsasvärldar och spelar från och med idag fotboll.

I AIK. För att det var den enda klubb det där lilla envisa femårshjärtat kunde tänka sig att spela i.

Och eftermiddags sprang han in på Råsunda före en allsvensk match tillsammans ungefär 150 andra nervösa och spralliga femåringar inför 14 500 åskådare.

Själv grät jag en skvätt då för att man lätt gör det när barn är så där ofattbart söta.

Jag undrar vad som kommer hända nästa gång jag blinkar?

lördag 1 september 2012

Kommunikationen och jag

Den här helgen är jag på kurs i kommunikation. Eller som jag kallar det, gruppterapi.

Hursomhelst, vi sitter i ring på stolar och pratar känslor och behov och försöker nå vårt innersta. Eller ja, jag försöker göra det i alla fall. Men tyvärr låg det ett öppnat paket Ballerina kladdkakor ute i köket, så ni förstår ju kanske att mina tankar vandrade iväg ibland.

Men bara ibland. På rasterna var jag fullt närvarande! (Då hade jag nämligen fri tillgång till kakorna).

Men kursen blir säkert mer givande i morgon, för jag åt upp sista kakan idag.

fredag 31 augusti 2012

Puss

Men nu höll jag ju på att glömma kyssen!

Jag ger er kyssen:


Ett löfte är ett löfte är ett löfte

Så himla nygifta!



"Mamma, kom och stå med mig här borta.
Jag vill inte att du ska stå här framme".

Julius såg enligt uppgift
ut som "en riktig agent".
Behöver jag berätta om
hur nöjd han var
över det?

"Det var ju ganska bra väder ändå"
sa alla efteråt. Det var 15 grader
och regn. Det är per definition
ALDRIG bra väder.

Jahapp. Är ni klara med det där fotograferandet snart?

"Men guuud, hur får man av sig den här jäkla skjortan
egentligen?"



Dansen.



I´m a partyplanner yes I am.

Vi gjorde ett socialt experiment ikväll kan man säga. Vi lät barnen anordna disco för sju kompisar en fredagskväll. 

Hur det gick? Tja, det ligger söndertrampade chips överallt, ett barn trillade ur övre slafen i en våningssäng, badrummet var nerkissat av pojkar som siktat fel och i princip samtliga gäster under sex år grät när de gick (bars) hem. Föräldrarna grät inte öppet (vad jag såg i alla fall) men samtliga hade den där lätt panikslagna och glasartade blicken när de släpade hem sina skrikande barn vid sjutiden.

Såatte, man kan nog inte säga annat än att det var lyckat.



torsdag 30 augusti 2012

BREAKING NEWS!

I morgon kommer bröllopsbilder upp på bloggen!

Jag garanterar dock inte att det är från just mitt, men lite spännande måste det ju ändå vara för er fram tills dess.

Stöttande fru

AIK vann tydligen någon match nyss mot Moskva i nån turnering som ingen förmodligen ens hade hört talas om innan den här mtachen, men som nu efter vinsten är EN JÄTTEJÄTTESTOR OCH VÄLKÄND TURNERING MED BARA JÄTTEJÄTTEKÄNDA LAG! Som alltså Moskva nånting nånting, det är ju ett himla välkänt lag. Som Barcelona ungefär.

Hursomhelst, Björn är så väldigt glad att han nästan gråter och svamlar om att han vill klä av sig naken och springa upp och ner för vår gata och bara skrika av lycka! "Älskling, älskling - är inte du också glad? Skull inte du också vilja fira?"

Jo. Och jag ska också fira. Med att gå och lägga mig i sängen (istället för att skutta runt naken på gatan) och googla "kan det drabba mig juridiskt eller ekonomiskt om min man tas för förargelseväckande beteende på gatan utanför vårt hus" och "kan jag låtsas att jag inte känner honom då?".

För det är viktigt i ett äktenskap att kunna fira med varandra.


Vikten av sundhet och återhållsamhet ska inte underskattas

Såg ni det här igår?

Det låter ju fantastiskt bra måste jag säga. Ingen stroke för min del liksom.

Men jag tror i alla fall inte att det är så bra att äta för mycket choklad, så jag försöker ändå begränsa mig. Därför får jag endast äta choklad för att:

  • jag är glad och vill fira något
  • jag är arg eller ledsen och behöver tröst
  • jag har tråkigt och vill liva upp tristessen lite
  • jag kan


Så länge jag håller mig till den listan anser jag inte att det finns någon anledning till oro eller dåligt samvete.

onsdag 29 augusti 2012

Med ett tema kan det aldrig bli fel

Minns ni temat "platt död liten fisk" på körkortet?





Jag följde upp det nu i alla fall när jag skaffade nytt pass. Jag kallar det här för "platt död liten fisk goes till synes korthårig föredetta intern på kvinnofängelse":





Ett pass (precis som ett körkort) ska man ju ändå ha i tio år, så det är väl värt att lägga ner lite tid kring planeringen av temat. Det gäller liksom att man är nöjd med bilden.

Man vill ju inte vara ohälsosam eller så

För alla VET ju att det inte är så mycket kalorier i det som kommer från den här hyllan:



tisdag 28 augusti 2012

Tack

Hörrni, jag vet att det bara är en nominering i en tävling (som alla dessutom kommer ha glömt om ett halvår). Men det gör mig ändå så himla himla glad att ni är så många som säger att ni röstar på mig. Och Kattis som säger att hon nominerat mig, TACK!

Och tack för alla uppmuntrande snälla ord ni säger om mig och bloggen och TACK Lisa som kommenterade hos Mona igår. Jag blir på riktigt alldeles tårögd och glad i hela kroppen.

Jag älskar er.

/Dagens känslomänniska


Prioritering

Bankdosan?

Nej, jag vet faktiskt inte om den dök upp igår. Jag försökte nämligen inte betala räkningarna.

Jag drack vin och tittade på "Ensam mamma söker" istället.

Like a boss.



måndag 27 augusti 2012

STOPPA PRESSARNA!

Alltså, folket - har ni sett det här?!

Hur hamnade jag där? Vem nominerade mig? KOMMER JAG KUNNA SLUTA JOBBA SNART OCH FÖRSÖRJA MIG PÅ BLOGGEN?

Närå, jag ba skojade. Men visst är det coolt? Visst då? Visst då? Jag känner mig mycket stolt och hedrad över att vara bland de tjugo bloggarna. Man skulle till och med kunna säga att en viss risk för hybris föreligger.

Hundra lankiner* var till alla som röstar på mig!


*Obs! Påhittad valuta.



Öppet brev till min bankdosa:


Det här med att du gömmer dig på det här viset för mig, gång på gång, det är inte ok alltså. Jag behöver faktiskt logga in på banken och betala räkningar en gång i månaden. En gång i månaden. Det kan ju rimligtvis inte vara en allt för tung arbetsbelastning för dig.

Så nu vill jag faktiskt att du pallrar dig fram, för ikväll SKA jag betala räkningarna. Om du inte är framme innan klockan 18 tänker jag ringa din mamma och berätta om den där gången jag kom på dig med att försöka beställa lättklädda fjärrkontroller (du vet precis vilket tillfälle jag talar om) på nätet. Ok? Ok!

Då ses vi senast klockan 18 då.


Annars jävlar.

lördag 25 augusti 2012

Ps

Det kommer bli väldigt svårt för mig att sluta döma människor som äter en för liten tårtbit. För det är mitt dåliga samvete över min egen goda aptit som gärna hoppar på dem i defensivt syfte.

Men jag ska försöka! Ok?

Och det här inlägget handlar om det nedanför, så läs det först. Annars fattar du ingenting.

Obligatorisk läsning:

Ni måste, och då menar jag MÅSTE läsa den här krönikan av Hanna Hellquist. Och jag vet, en del kan ha lite svårt för Hanna, men strunta i det nu.

Och sen vill jag att vi pratar lite om det här med att man fan inte kan göra rätt en enda gång! Förutom ni då som kan äta hur mycket som helst och ändå vara pinnsmala, men jag skulle gissa på att ni är mindre än en procent av alla kvinnor i Sverige.

Men för oss andra: varför är det så himla svårt att erkänna att 1. Man vill vara smal, 2. Man är villig att göra uppoffringar för att nå dit. Varför får man inte ta en pytteliten tårtbit till fredagsfikat på kontoret?

Och 3. Man kan faktiskt vara tjock och ändå älska mat och inte vara beredd på att svälta för att eventuellt gå ner ett kilo eller fem. Varför är det så - i mångas ögon - så himla provocerande?

Jag tror så här: att mat är precis som med alkohol, det är (oavsett om man är tjock eller smal) alltid lite skambelagt. Det är ju därför vi så ofta provoceras så mycket av de människor som bestämt sig för att vara nyktra (om de inte är gravida eller måste avstå pga annan medicinsk orsak eller bilkörning). Vadå - varför dricker inte hon? Tror hon att hon är bättre än vad vi är eller? Ser hon ner på mig för att jag dricker? Betyder mina tre glas vin att jag är en sämre människa med brist på karaktär? Så jävla trist med människor som inte dricker! Torrbollar.

Hänger ni med? Jag tror att det är samma sak med mat. Vadå, varför tar hon så himla liten tårtbit? Gud vad jag är dålig som äter den här jättebiten, värsta svullot ju! Så himla trist med människor som inte ens törs äta en normal tårtbit en vanlig fredag. Så trist att leva ett sånt begränsat liv liksom.

Eller för all del tjocka människor, varför bantar de inte? Fattar de inte att samhället vill att vi ska vara smala? Tycker hon att jag är jättefånig nu som tar en sån här liten tårtbit? 

Man får helt enkelt aldrig försöka för mycket. Eller för lite för den delen.  Var aldrig bättre än andra, aldrig smalare och aldrig nyktrare och berätta för allt i världen inte hur mycket din egen vikt betyder för dig! Oavsett om du är en smalis eller tjockis eller mittemellan.

Jag har dock ett förslag gällande detta - att vi helt enkelt måste sluta tro att andra människors val och beteenden säger något som helst om våra egna val och beteenden!

Så, nu kan ni dela in er i grupper om fem och fem och diskutera detta. Vi samlas igen efter lunch och ser om vi kommit fram till något smart.

torsdag 23 augusti 2012

Koll på läget

Sarah: "Ja, för alltså först var jag ju inte helt säker på om jag hade misslyckats i OS eller inte, men sen blev jag det. Säker på att jag hade misslyckats alltså.

Och nu är jag som sagt säker på det".

Middag - visst är det överskattat? Väl?

Alltsåååå mat! Jag orkar inte. Ska man verkligen behöva komma sju jävla maträtter varje vecka som är både nyttiga, billiga, snabba, barnvänliga och inte ser ut som uppspydd gröt?

Det känns liksom så... oöverkomligt. Ibland vill jag hellre jobba på oljeplattform i sex månader, helt avskuren från omvärlden, än att tvingas komma på tre maträtter. Och jag vet, det finns Linas matkasse och säkert Görans matkasse och Icas matkasse och allas matkassar och några till, men det är ju så himlans dyrt. På riktigt alltså. Så jag inte riktigt motivera den kostnaden bara för att jag är lite lat. Och dessutom måste jag ändå laga maten själv medan barnen slår ihjäl varandra samtidigt som jag känner mig som en risig förälder för att jag placerat ungarna framför tv:n i hopp om att åtminstone få tio minuters tystnad så att jag kan hata mig själv i fred för att jag glömde ta ut kycklingen/laxen/köttfärsen ur frysen på morgonen och nu måste mikra den för att kunna tillaga det.

Så vad gör man? Hoppas på att barnen ätit tillräckligt till lunch på förskolan och sen klarar sig på det resten av kvällen? Det skulle ju onekligen lösa en massa problem. Det skulle det faktiskt.

tisdag 21 augusti 2012

När polletten trillar ber

Ok, nuuu fattar jag varför man ska banta innan bröllopet!

Det är ju för att man äter dygnet runt i flera dagar, först under själva bröllopet och sen dagarna efter pga trötthet och baksmälla och av bara farten. För att maten/tårtan/godiset finns där.

/Hälsningar plus 2-3 kg på lika många dagar



måndag 20 augusti 2012

Lycklig brud

Oj. OJ! Jag har gift mig hörrni!

Och det var så himla roligt! Och alla var där och alla var jättefina och sade fina saker om oss och jag var bara så himla himla lycklig hela dagen och kvällen.

Första dagen som en gift kvinna blev jag dock lite orolig, jag mådde nämligen inte så väldigt bra. Jag var trött, illamående, hade väldigt ont i huvudet och var så otroligt TÖRSTIG! Men det gick över så småningom, och idag mår jag ganska bra igen så jag tänker att det här med äktenskap kanske kan kännas rätt bra ändå. Bara man ger det lite tid liksom.

Men åh vad jag vill tillbaka till den kvällen, det var det absolut roligaste bröllopet jag varit på!

Ps. Bilder? Vill ni se det? En eller två kanske? HAHAHAHAHA! Skoja ba. Som att ni får välja. Jag ska visa sjuuhuukt många bilder. Så fort jag fått dem.

Ps 2 Jag älskar alla våra vänner. Älskar!

tisdag 14 augusti 2012

Rosa är för flickor och spruckna och svidande läppar är för pojkar.

Jag skulle - innan jag fick barn - uppfostra fria tänkande individer som inte sorterade alla de mötte efter deras kön, som var fria att tycka om vilka färger, leksaker och lekar de ville utifrån deras egna preferenser (och inte kön) och som framför allt inte tyckte att någon eller några var bättre baserat på hur de såg ut nakna.

Sen kom verkligheten. Och barn som fick lära sig en rad olika sociala koder och regler från inte bara mig utan även från kompisar, förskolan och andra vuxna.

Och ikväll gråter femåringen förtvivlat hemma för att han har så torra läppar att de spricker och det enda som hjälper mot det är lypsyl. Men det kan han inte ta med sig till förskolan, för då kommer han bli retad av de andra barnen för han tror att de kommer missta lypsylet för ett läppglans. Och det är ju en tjejgrej. Och jag visar på min hand att det inte blir någon färg om man smetar lypsylet på den och då kan du ju ha den på läpparna också utan att nån ens kommer se det, eller hur? (Att han skulle kunna ha läppglans även han om han ville för att han tyckte det var FINT existerar liksom inte ens en kväll som denna). Men han bara fortsätter att gråta och skaka på huvudet för han vet ju. Han vet ju att det där är en tjejgrej.

Och jag vill bara skjuta alla som tycker att "äsch, låt pojkar vara pojkar och tjejer vara tjejer. Det är så naturen har skapat oss!" Det är ert jävla fel att min femåring kommer gå runt med svidande spruckna läppar i morgon! Ert fel! Känns det så jävla viktigt att klä alla snippor i rosa och alla snoppar i blått att allt annat liksom bara får stå tillbaka?

Jag undrar ärligt, för jag förstår inte.



måndag 13 augusti 2012

Svennebanan-fylla

Haha! Alltså jag kan verkligen inte komma över hur Carl Philips flickvän låter så HIMLA svennebanan när hon lite onyktert vädjar "Älskling... Älskling! Älskling kom med mig!".

Är det för att hon är svennebanan egentligen? Eller låter kungligheter så där... vanliga de också? Jag kan verkligen inte tänka mig Vickan, salongsberusad en lördagskväll, vädja till Daniel att han inte ska sitta uppe och skriva det där anonyma inlägget om kosttillskott i nåt nördigt träningsforum. "Älskling, strunta i det där. Nu går vi och lägger oss istället älskling".

Med det där lite tondöva halvberusade tonfallet. Det kan inte vara möjligt. Det skulle vara som att påstå att Silvia bajsar då och då som alla andra människor.

lördag 11 augusti 2012

Man kan inte få allt. Karaktär är uppenbarligen en av de sakerna jag inte fick.

Enda sättet för oss att ha godis hemma mer än, säg en timme, är att Björn gömmer det för mig. Noga.

Helt normalt.

Jag är 32 år år förresten.





fredag 10 augusti 2012

Lika som bär?

Det är många som säger att Charles är den av barnen som liknar mig. 


Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Jag tror faktiskt att jag är liiite duktigare på att äta choklad utan att den fastnar runt hela munnen i alla fall.

torsdag 9 augusti 2012

Sötsuget. SÖTSUGET!

Jag har tänkt lite på det här med bröllopet. Det är väl ingen idé att banta ner sig till oigenkännlighet bara för att vara snygg just den dagen? Jag menar, då kommer man ju inte känna igen sig själv på bilderna i efterhand.

*hetsäter glass för att dämpa sötsuget*


Framförhållning? Nej, så jobbar inte jag.

Ok, nu kan vi gifta oss.

Skorna som jag hade beställt passade nämligen. 

onsdag 8 augusti 2012

Möhippa

I lördags blev jag möhippad. Solen sken, det var varmt och jag jagade paket genom hela stan och satt på klippor och drack vin och åkte limousin och lekte både charader och gissa vems haka-mun-näsa-panna-hårfäste.

Och efteråt var jag alldeles varm och lycklig över att ha så fina vänner som lagt ner så mycket tid och kreativitet och kärlek i planeringen och genomförandet av min möhippa.

Så där alldeles varm och lycklig och tårögd.





lördag 4 augusti 2012

Sangria och 80-tals hits

Nu har vi åkt limousin genom stan och landat hemma hos Sofie i Sumpan. Här blandar vi egen Sangria och lyssnar på 80-tals hits och har även låtit Maria lyssna på inspelningarna från busringningarna tidigare i veckan! Stort tack till Ellen och Gustav som gjorde det i bästa Hassan-style! //Carro



Location:Hos Sofie

Bildbonanza