söndag 31 juli 2011

Linn vs flugorna

Fina fina Linn har varit här i två dagar nu, och nu är det alldeles tyst och tomt när hon åkt.

Och vet ni, hon är precis så där himla bra med barn som hon säger själv. Och ansvarsfull, mycket ansvarsfull. Som när hon exempelvis gick på flugjakt med Charles och inte ville använda ordet "döda" eftersom det var - i hennes tycke - lite väl hårt och brutalt. Istället har de "utrotat" flugor.

För det ordet har ju en mycket bättre klang. Liksom mjukare och barnvänligare.



fredag 29 juli 2011

Konliktfylld relation

Vita Tygskor och Gräsmatta Full av Körsbär är tydligen inte bästa kompisar.

Så himla trist när folk inte kommer överens på det där viset.




torsdag 28 juli 2011

Ser lite vissna ut

Jag vet inte om vi kanske skulle behöva ta de här djuren till veterinären.

Oavsett så behöver vi nog åtminstone byta foder till dem.


(Jag visste väl att det inte var någon bra idé att lämna huvudansvaret för djur till en fyraåring. Men det är himla lätt att vara efterklok).

onsdag 27 juli 2011

Plötsliga insinuationer om att man skulle vara något slags kakmonster

Björn ba "jag önskar att du var lite mer normal, så att man kunde ha kakor hemma och så utan att du åt upp dem på en gång".

Men vadå, det kan vi ju. Bara han gömmer dem ordentligt. Det är väl inget onormalt i det liksom?






Klä sig för sin målgrupp

Jag förstår inte varför en del tror att Eric Saade måste vara besviken över att den största delen av hans fans går på dagis.

Som att han hade hoppats på en äldre målgrupp eller så.

För alla som såg honom på Allsång på Skansen igår måste ju ha förstått att dagisbarnen är just den målgruppen han vänder sig till. Medvetet. Jag menar, annars sätter man väl inte på sig missmatchade kläder direkt från utklädningslådan på det där viset?





tisdag 26 juli 2011

När man inte har diskmaskin

De första dagarna här på landet bestämde vi att vi skulle ha varsitt vattenglas som man inte behövde diska varje dag, det hade ju bara varit vatten i det. Mitt stod till höger och Björns stod till vänster.

Sen efter ett tag struntade vi i vems glas som var vems och hade som ett gemensamt vattenglas istället.

Och nu bryr jag mig inte ens om huruvida det är ett av våra vattenglas eller inte, jag dricker ur vad som står framme.

Hittills har det varit glas i alla fall. Men jag ska nog vara glad över att vi ska åka hem om några veckor. Förhoppningsvis blir det innan jag börjar sörpla vatten direkt ur stuprören.


måndag 25 juli 2011

Det är bra att ha tydliga mål

Jag vill flytta ut på landet, bo inne i stan, alltid gå klädd i fina klänningar och högklackat, varje dag se avslappnat cool ut i snygga jeans med randig tröja och tygskor till, skriva en bok, bli händig, alltid äta nyttigt och vara smal, unna mig goda saker och få fina kurvor, vara en sträng mamma som sätter tydliga gränser, vara en avslappnad mamma som låter barnen upptäcka på egen hand hur livet fungerar och så vill jag ha långt kort hår.

Och alltid ha ordning och reda på allt.

För det här med att känna sig själv är väl inget man behöver göra innan man är fyrtio?


Inlägget som försvann

Jaha, tydligen packade det där inlägget sin lilla väska och drog till Karibien eller nåt. För här är det i alla fall inte. Eller så glömde jag helt enkelt att posta det.

Men ja, jag håller med. Karibien låter troligare.

I varje fall, jag skrev ungefär så här:

I fredags när allt det fruktansvärda hände - det ena värre än det andra - hände ingenting på SVT. Och sen efter ett tag hände ingenting, följt av ingenting och sen började man sända NRK på Kunskapskanalen. Den som så många tittar på.

TV4 var inte bättre de. De sände också NRK, fast på TV4+. En kanal som inte ens alla har.

Ingen av dessa kanaler ansåg att terrordåden i Norge var viktiga nog att avbryta ordinarie sändningar för med egna nyhetsrapporteringar. Detta fruktansvärda fruktansvärda terrordåd som inträffade bara några mil ifrån vår egen gräns, i Norge som är vårt - i så många avseenden - närmaste grannland.

För visst är det så att det som händer i Norge angår och berör oss mer än det som händer i Somalia eller Irak. Och det har ingenting att göra med att man värderar människoliv lägre i de delarna i världen, eller att det på något sätt inte är lika hemskt. I många avseenden är det hemskare det som händer i de länder som ligger längre bort. (Ketchupmamman skriver väldigt klokt om detta).
Men det som händer nära, gällande tid och avstånd, det är det som påverkar oss mest. Det fick jag lära mig redan på samhällskunskapen när jag gick i skolan. Och jag tycker synd om alla som inte förstår detta, som går runt och känner dåligt samvete för att vissa katastrofer berör dem mer än andra. För det handlar ju som sagt inte om människosyn. Men det som drabbar våra syskon påverkar oss ju givetvis mer än något som drabbar en människa vi bara känner till namn och kanske utseende. Och Norge är vårt syskon.

(Och inte är det väl någon skäms över att terrordåden i Norge just nu berör oss så mycket mer än Estonia-katastrofen? Nej, jag tänkte väl det. Det ligger för långt bak i tiden för att väcka samma upprörda känslor som detta).

Därför skämdes jag när jag såg hur SVT behandlade detta med ena armbågen, som om det inte var den katastrof som det var. Det var inte public service. Inte på långa vägar.

Istället satt jag som fastklistrad vid Twitter. Twitter blev plötsligt den sambandscentral varken tidningar eller tv klarade av att vara, med ögonblickliga uppdateringar med länkar till norska tidningar och tv. Våra svenska nyhetsredaktioner hängde inte med alls i samma tempo. Det var Twitter jag gick till först så fort jag varit borta från rapporteringen en stund, det var här jag (trots att jag sitter ute på landet) höll mig uppdaterad och kände att jag var med i en chockad, förtvivlad och sorgsen gemenskap.

Jag önskar bara av hela mitt hjärta att twitterflödet fått rapportera om ett misslyckat terrordåd utan några döda offer.


söndag 24 juli 2011

Efterlysning, inlägg på vift!

Men vad fan, ett långt inlägg jag skrev idag om SVT och TV4 och deras nyhetsvärdering gällande det som hänt i Norge, är bara borta! Publicerades det ens?

Är det någon som har sett det?


Åååååh, gud vad störigt. Då måste jag skriva om det i morgon. Ååååååååååh.

Men om jag sitter här tillräckligt länge kanske det löser sig av sig självt? Vi har ju ändå tänkt köpa nya soffor hit.

Jag hatar att behöva välja. Bara att köpa shampoo kan ta 20 minuter för mig, för jag kan aldrig bestämma mig. Vilket luktar godast? Vilket har finast flaska? Vilket kommer göra mitt hår finast? Vilket kommer göra mig smal och tjäna miljontals kronor per år?

Så nu sitter jag här i min ensamhet och håller på att kissa på mig. Jag kan nämligen inte bestämma mig för vilket jag ska vara mest rädd för när jag går ut på dass:

1. Att åskan ska slå ner i mig (det är väldigt mörka moln på himlen här just nu).

2. Att jag ska attackerad och uppäten av vargar eller björnar.

3. Att inbrottstjuvar och/eller spöken ska hoppa på mig.

Hur ska jag kunna välja? Det känns helt jävla omöjligt.

Helt jävla omöjligt.



Rättvisa schmättvisa

Björn är hemma i stan och duschar, går på vanlig toalett, tvättar händerna i varmvatten och går på fotboll.

Jag är kvar på landet och tömmer utedass, kånkar vatten, diskar för hand och tar hand om barnen på egen hand.

Men det känns ju som en rättvis uppdelning.

Om att behöva stänga av en stund

Jag bloggade ingenting igår, för jag hade inget att säga. Det finns inget att säga när sådana här saker händer, ingenting kan göra det bättre. Jag ska dock inte påstå att vi gick runt här hemma och grät hela dagen igår, för det gjorde vi inte. Livet flöt på som vanligt snarare: barnen badade i badbaljan, vi grillade på kvällen och satt på verandan och åt länge länge och drack vin till det. Utan att prata om Norge alls.

Men det finns där inom mig hela tiden, inom oss alla är jag säker på, och så fort jag läser om det som hänt så gråter jag. Jag gråter för alla de som mist sina liv, för deras anhöriga och för att jag inte kan låta bli att tänka på hur det skulle kännas om det hade varit mina barn ute på den ön. Det senare får mig att gråta mest.

Och även om vi låtsades som att världen var som vanligt här hemma på vår gräsmatta igår, så kunde jag inte och ville inte låtsas som det här på nätet. Jag blev irriterad på de som skrev om träning, nya handväskor och semesterplaner på Facebook och folk som twittrade om annat än Norge fick jag lust att avfölja på direkten. Men det är klart att man får skriva om annat, det betyder inte att man inte är berörd av det som hänt. Vi bearbetar det bara på olika sätt och igår hade jag lite svårt att se det när jag var så uppfylld av allt det hemska.

Men idag är det jag som har ett starkt behov av att läsa tweets som handlar om vardagliga triviala saker, jag vill se komedier på tv och beställa nya höstkläder från H&M. För nu orkar jag inte riktigt mer, mitt hjärta går sönder om jag fortsätta att bara läsa om denna fruktansvärda terrorattack. Och jag vet att det är en lyx att kunna säga så här, att kunna välja att stänga av allt det fruktansvärda som har hänt. Det kan inte de drabbade. Men jag väljer att ta mig den lyxen, att inte slita sönder hjärtat på riktigt. Inte minst för mina barns skull.

Så om jag nu bloggar och twittrar om triviala saker betyder inte det att jag inte längre bryr mig, att jag inte längre är berörd. För det är jag i allra högsta grad och norrmännen har aldrig känts så nära, så beundransvärda och så modiga som de gjort här dagarna. Norge och norrmännen finns både i mitt hjärta och mina tankar.

fredag 22 juli 2011

Plötsligt händer det

och livet-på-landet-lunken ersätts av fasa, oro, sorg och medlidande när vi hör talas om Oslo. Vi sitter bredvid varandra vid köksbordet med iPad och iPhone och försöker läsa och förstå vad som har hänt.

Men det går inte att förstå, det går inte att ta in.

Om det är någon här nu och läser detta som drabbats, så ska ni veta att vi tänker på er. Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni ska klara er ur det här med så få döda och skadade som möjligt.


Vad som är i är ju inte lika viktigt som resultatet

Bara för att mina tre senaste Google-sökningar är

1. Kikärtsbiffar
2. Tvestjärtar bajs
3. Körsbärspaj

så tycker jag inte att våra gäster bör oroa sig.

För allt vi bjuder på att äta smakar gott i alla fall. Och det är väl huvudsaken?

onsdag 20 juli 2011

Ostadiga prognoser

Jag köper inte riktigt det här med att meteorologerna tydligen inte kan förutspå vädret just nu. Kan de inte bara erkänna att de har gått på semester och därför inte orkar eller har lust att ta reda på hur de däringa hög- och lågtrycken vandrar?

Det är faktiskt alltid bättre att vara ärlig. Har jag hört.

Who´s with me?

Jag har så himla svårt att tänka mig att den här semestern någonsin ska ta slut. Att vi ska behöva lämna vår älskade stuga, att det ska bli november och mörker och dagisstress och snöslask och tidiga morgnar på jobbet igen.

För jag vill för alltid stanna här bland alla åkrar och inga tider alls att passa. Jag vill ta den där promenaden varje morgon genom byn och över fälten - vet ni hur stor himlen är egentligen när man är mitt ute bland alla åkrar? - och framför allt vill jag att barnen ska kunna springa ut och in på tomten som de vill. I bara shorts och t-shirt. Eller blöja och gummistövlar. Lite beroende på vad som känns bäst just där och då.

Så kan vi inte bara bestämma att vi förlänger den här sommaren med en tio, tolv veckor sisådär? Till att börja med alltså.


Skillnaden mellan att ha tvättmaskin och att inte ha tvättmaskin

Hemma: Vilken skitig tröja, den åker i tvätten.

På landet: Undrar om han vill att jag ska vika upp ärmarna lite mer eller räcker det så där måntro?








tisdag 19 juli 2011

Blindstyre

Det här med att lära sig av sina misstag, det är väl bara onödigt?

Vänliga hälsningar från hon som två kvällar i rad tagit ut linserna utan att först kolla var glasögonen är.


Liten surgubbe gormar på övervåningen

Idag tillbringade han säkert tio minuter ensam uppe på övervåningen skrikandes "jag vill inte!". Vad exakt det var han inte ville var rätt oklart, men vi förstod i alla fall att han inte ville. Huvudbudskapet gick hem skulle man kunna säga.

Och det tycktes räcka, för sen kom han ner. Om det betydde att han ville igen kommer vi aldrig få veta. Det ville han nämligen inte berätta.

Menne, jag ser verkligen fram emot tonårstiden. Det känns ju tryggt att han tränar ordentligt på sitt irrationella beteende inför den. Så att det inte uteblir menar jag.


måndag 18 juli 2011

Man blir aldrig för gammal för spöken

Om några dagar ska Björn åka hem till stan själv för att tvätta lite. Jag och barnen ska stanna kvar i huset. Det har hela tiden känts lite pirrigt att vara här på egen hand med barnen en hel natt, jag som är så mörkrädd. Är det inte spöken så är det inbrottstjuvar eller vilda djur. Jag kan konsten att oroa mig för det mesta.

Men tanken på att tillbringa en natt här utan Björn har ändå känts helt ok, som att jag faktiskt kommer våga det.Jag är ju ändå 31 år och två barn och använder diskhandskar när jag diskar och tycker att dagens ungdom klär sig alldeles för utmanande och allt det där.

Men så läste jag precis ut Främlingen i huset här på kvällskvisten samtidigt som Björn exalterat utropade att det är tjockt med dimma här på åkrarna utanför.

Och nu känner jag plötsligt att en natt på hotell med barnen, just den natten han är borta, skulle sitta fint. Eller livvakt som följer mig fram och tillbaka till dasset och sen patrullerar runt huset hela natten. Eller bara köpa en helt ny uppsättning kläder till alla i familjen istället för att tvätta dem.

Vad som blir billigast liksom.

Liten surgubbe förföljer mig

- Äsch då mamma, inte ska du behöva vara ensam en endaste liten sekund den här morgonen! Det lovar jag det. Nej, självklart inte ens när du ska gå på dass! Vem vill vara ensam då liksom? Vad sa du? Det här med att det ösregnar? Det spelar ingen roll mamma lilla, jag har så bra regnkläder serru. Det är du väl glad nu att du har köpt till mig? Så att jag kan följa med dig även när du går på dass! Se, visst är det väl mer avslappnande att sitta där nu när jag står här framför dig och gnäller?






söndag 17 juli 2011

Björn kan vara dålig förlorare!

Björn påstår att det är jag som är den dåliga förloraren. Men det är inte jag som väljer fula namn i spelformuläret.

Jag har bara lite otur med tärningarna. Det betyder ju inte att jag är en dålig förlorare.




Och så är jag faktiskt den mest allmänbildade av oss två. Det är ju inte så konstigt att man blir arg då om man inte får visa det på grund av tärningarna. Det har inte heller med dåligt förlorarskap att göra. Faktiskt.

Vem är ansvarig?

Alltså ursäkta, men vem sa att det var dags för höststormar nu? Det är faktiskt bara juli ännu. Nu får det lov att bli en bättring här, annars tänker jag kräva pengarna tillbaka.

Så det så.




lördag 16 juli 2011

Inte friskt

Men, kan vi enas om att den här tjejen inte ser ut att må så bra?





Fattar du inte logiken liksom?

Björn: Men alltså, du sa ju att du inte ville ha chips? Nu har du ju snart ätit upp alla mina?

Jag: Ja? Men det fattar du väl, jag blir ju inte lika tjock om det är "dina" chips jag äter.

Man får ju inte vara dum.

fredag 15 juli 2011

Tur att vi har många böcker

Minns ni när jag frågade det där om huruvida man behöver dra ur sladden till tv:n eller inte när det åskar?

Ja, glöm det. Det var inget (som man brukar säga).

För idag när vi skulle åka hem till några vänner och vara borta i ett par timmar, tänkte vi att vi skulle vara duktiga och faktiskt dra ur sladden till tv:n innan vi åkte. Det var nämligen hotfulla svarta moln borta i horisonten och det kändes inte helt otänkbart att det skulle komma att åska under dagen. Så det gjorde vi. Drog ur sladden alltså.

Synd bara att tv-helvetet ändå var dött när vi kom hem för en stund sen och försökte knäppa på den.

Men det gör väl ingenting antar jag. Det var ju bara vår gamla tv som vi sparat nere i källaren - och som tagit upp hela förrådet - och som Björns föräldrar sen släpat ner och därför knappt fått med sig någon annan packning på grund av platsbrist i bilen. Och som vi köpt ny tv-bänk och strömsladd till igår.

Huvudsaken var ju att vi drog ur sladden innan vi åkte så att inte åskan dödade den. Och det var ju en jävla tur att vi kom ihåg det.


I love rutiner

Man skulle kunna säga att Björn och jag gärna omger oss av rutiner. Att vi liksom mår bäst av att leva i en strukturerad tillvaro. Det kan man verkligen säga utan att överdriva.

Men nu har vi ju semester, och då ska man släppa loss (för det skriver tidningarna) och glömma allt som heter rutiner. Och vi vill ju inte göra fel, så vi är just nu helt jävla crazy här borta på landet. Vi äter frukost olika tider varje dag, lunch ska vi bara inte tala om - ibland blir det inte ens lagad lunch - och middagen vet man aldrig när den serveras.

Som sagt, helt jävla crazy. Semestergalna deluxe.

Men ändå, trots att vi kämpar emot, smyger de där rutinerna på oss i alla fall.Det började med att vi bestämde att vi skulle diska varannan dag, vilket hade varit harmlöst om det hade stannat vid det, men plötsligt har vi bestämt att den som inte diskar har sovmorgon och nattar barnen sen på kvällen, och den som har gått upp med barnen på morgonen (och följaktligen har diskdag) är även ansvarig för att de borstar tänderna på morgonen.

Och här är vi nu. Insnärjda upp till tänderna i rutiner som även skulle få en person med autistiska störningar att känna sig lite väl inrutad. För det är ju ändå semester!

Men som sagt. I går fick barnen pasta med bara ketchup på som lunch. Och den serverades lååååångt efter klockan 11, som ju är vår vanliga lunchtid. Det kanske finns en gräns för exakt hur mycket jävla crazy man kan tänkas behöva vara på sin semester?

torsdag 14 juli 2011

En sak jag tänkt på

Alltså om det nån gång var så att det var er tur att ha sovmorgon, men att ni inte riktigt kunde somna om efter att de andra gått upp - men att ni för den sakens skull inte ville gå upp själva bara för att andra i familjen gjort det.

Om det var så att ni istället ville ligga kvar själva i sängen, sträcka på er, låtsas som att ni var ensamstående utan barn och kunde ligga kvar i sängen hela dagen om ni så ville, och om det var så att ni hoppade ur sängen jättesnabbt bara för att hämta iPaden så att ni skulle kunna twittra lite i sängen - och det knakade i golvet när ni gjorde det så att Björn, jag menar den ni var ihop med, kom upp för att titta om det var fyraåringen som hade vaknat och ville ha hjälp ner för trapporna och ni utan att tänka slängde iPaden under täcket och försökte sova räv. Alltså OM. Jag säger om hela tiden, för jag vet ju inte hur ni brukar göra om morgnarna.

Men OM ni skulle göra så, glöm då för guds skull inte att lägga iPaden med skärmen neråt. För annars lyser den igenom täcket och det blir så svårt att hålla uppe sova-räv-charaden.

Inte för att jag har varit med om det här själv alltså, herregud, vilken vuxen människa försöker helt omotiverat att sova räv på det där viset liksom? Men OM ni skulle göra så. Så tänkte jag bara tipsa om det där med iPaden.

Bara för att vara snäll.



onsdag 13 juli 2011

Rosa and friends

Har jag förresten presenterat grannarna borta vid ån?





Veckans boktips

Det stämmer inte det som står här bredvid, att jag läser Haruki Murakmis bok om löpning. Den var tråkig, så jag gjorde som med alla andra tråkiga böcker jag börjat på - jag struntade i den. Ba rakt av så där liksom. Man ska inte ödsla tid på att läsa ut tråkiga böcker, det finns ingen anledning till det. Man får inte pluspoäng för att ha pinat sig igenom en tråkig bok. Kom ihåg det.

Hursomhelst, häromdagen försökte jag byta ut löparboken mot den jag istället läser på riktigt, men det gick inte från iPaden. Mycket irriterande faktiskt, speciellt eftersom det är en så jävla cool bok som jag verkligen vill tipsa om. Så jag flyttar "Jag läser" tillfälligt hit till det här inlägget istället.

Boken ifråga heter "Lost in a Good Book" och den är skriven av Jasper Fforde.




Det är den andra boken i en serie om agenten Thursday Next. Här ska bara infogas att jag läser dem på engelska, men de finns även på svenska. Jag klarar dock inte av en huvudperson som heter Torsdag Nesta, så jävla töntigt. Thursday Next däremot är ju sjukt coolt.

Och hur mycket jag än försöker kan jag inte beskriva innehållet i de här böckerna utan att få dem att låta som några skitfåniga fantasyböcker som man måste ha lajv-kläder på sig (vad det nu är - slängkappor?) för att förstå. Och det är ju så feeeel! Jag avskyr ju fantasy. Eller i alla fall medeltidsveckan i Visby. Men det kanske inte är samma sak?

Thursday Next är i alla fall en ashäftig agent som hoppar in och ut i kända böcker, slåss mot ett ondskefullt världsomspännande företag (i första boken stänger hon in en av företagets hejdukar i Edgar Allen Poes "the Raven") och får sin make utraderad ur historien av det ondskefulla företaget. Spännande som satan! Hon har en advokat som bara är en litterär karaktär och som gillar att kommunicera med henne genom fotnoter, och så har hon en dront. Ni vet, en sån där utrotad fågel från typ dinosauriernas tid. Första boken heter "the Eyre Affaire" och finns på Adlibris. Köp den! Läs den! Och så pratar vi om den här sen.

Ok?

tisdag 12 juli 2011

Men bilen går väl bra tror jag.

Efter ett pms-relaterat vredesutbrott på min familj efter lunch idag, stormade jag asförbannad ut från huset för att gå en promenad - och för att slippa dem. Jag tänkte att jag skulle lyssna lite på p3 i telefonen för att få tankarna på annat men det gick ju så där. För vad spelade de - just när jag satte lurarna i öronen - om inte den där jävla smörjan med Michael Bolton där han sjunger om Jack Sparrow. Alltså finns det något värre? Jag ba "MEN VILL NI ATT JAG SKA DÖDA NÅGON ELLER?".
Fast tyst inombords alltså. Man vill ju inte att grannarna ska tro att man är helt galen.

Sen tog jag mitt förnuft till fånga och satte på Spotify istället. Och så gick jag i 30 minuter till Konsum, köpte tamponger och lösgodis -hej hej kassörskan, ja jag ska ha mens snart - lugnade ner mig och gick hem igen.

Nu väntar vi alla spänt på mitt nästa vredesutbrott. Spännande tider det här.




Jag tar mitt ansvar

Björn har just åkt iväg för att handla en massa astråkiga grejer i en massa astråkiga affärer. Det kommer förmodligen ta honom flera timmar att få ta i allt som står på listan.

Så för balansens skull är det nog bäst att jag, som är kvar här hemma, gör absolut ingenting.

För det är faktiskt viktigt med balans.



måndag 11 juli 2011

Det är nog lugnt

Jag har hört att man kan få vattkoppor igen om man inte får tillräckligt många koppor. Att man liksom inte blir immun om de är för få.




Jag tror inte att det är något vi behöver oroa oss för här.

Gökunge

Det här kan inte vara mitt barn.

Nu har vi varit här i 20 minuter och han har inte doppat sig mer än så här.

Badkrukor är verkligen töntar. Jag hoppas han växer ifrån det.





Min alldeles egna stund

Det bästa med utedass är att barnen kan slå ihjäl varandra precis hur mycket de vill där inne i huset framför "Sommarlov".

Jag hör bara fågelkvitter här ute ändå.





söndag 10 juli 2011

Det blir kanske lättare att skölja ur ordentligt om det får stå till sig först?

Hemma i Sundbyberg sopsorterar jag för mitt eget höga nöjes skull, bara för att det är roligt liksom, det har ingenting med miljön att göra eller så. Det är i alla fall vad Björn tror. Det skulle aldrig falla honom in att man gör det för en god sak.

Så jag gör det på egen hand, för jag vet att det är det enda sättet som det blir gjort på.

Men här på landet är det annorlunda, här måste vi sopsortera. Annars skulle vi vara tvungna att utöka sophämtningen. Så igår upplyste jag Björn om att han faktiskt också måste ta sitt ansvar, och sopsortera lika mycket han. "Mmm" hummade han, "jag antar att du har rätt. Vi måste nog dela på det när vi är här".
Och så fortsatte han att diska middagsdisken, torka av diskbänken och lämna alla sopor som skulle sköljas ur och sorteras.






Såatte, det kommer börja lukta riktigt smarrigt om det där snart. För nu har det redan stått där i ett dygn.

Men tänk vad mysigt han ska ha när han ska skölja ur det sen!


Arbetsfördelning

Det här med Google+ alltså. Jag är inne, men det ekar mer öde än en tom skolgymnastiksal i juli. Ok, det är några människor nere i ena hörnet av salen som håller på med någonting, men de är för långt bort för att jag ska orka bry mig om vad de gör.

Så jag tänkte så här: jag har kvar mitt konto och så, men jag tänker inte vara aktiv så länge det är så här öde utan jag jag överlåter det till er. Ni får starta upp det, fylla det med folk, förstå poängen med det och göra det roligt och sen när ni är klara med det så ropar ni på mig. Då kan jag komma och vara med!

Ok?

Och jag har även svårt att se charmen i att få små sårskorpor i present direkt i handen

Charles har prickar överallt, prickar som nu mer liknar anabola-bölder än små vattenfyllda blåsor och så luktar de. Typ jag inte riktigt vad, men liksom bara äckligt. Och bölderna känns obehagliga att ta på när man bär omkring honom eller har honom i famnen, lite som att bära på nån som är sjuk i pesten.

Dessutom luktar hans hår som blöt hund efter att han badat i badbaljan ute i gräset för en stund sen.

Men allt det är är ok, det gör mig ingenting. Det är ju mitt barn. Det är som att jag inte ens känner att han luktar illa.

Eeeeeller inte! Fy fan, det är skitjobbigt att sitta med en böldig unge i knäet som luktar blöt hund. Jag är faktiskt bara förälder, inte dum i huvudet.

Men alltså, han får ju sitta i mitt knä. Så hemsk är jag inte. Det är bara det att jag kräks lite inombords av lukten. Och gärna vänder bort huvudet diskret vid tillfälle.

Man är ju bara människa.

lördag 9 juli 2011

De är duktiga på Ikea

Livet-på-landet-lyx: kissa på vattentoalett på Ikea. Det var avsevärt mycket färre spindlar, spindelnät och bajslukt där än på vårt dass. Undrar hur de gör för att hålla det så fräscht?

fredag 8 juli 2011

Livet är inte så roligt just nu. Vi smörjer och smörjer, duschar, badar, och lurar i Alvedon och Tavegyl med hjälp av festis.

Men det är ändå bara en liten ynklig hög som ligger i mitt knä och gnäller uppgivet och sorgset.








torsdag 7 juli 2011

Pizza face

Plötsligt vaknade han upp som femtonåring med svår acne.

Jag vet inte riktigt hur det gick till.





onsdag 6 juli 2011

Dagens outfit

Idag kör jag midjekort tröja. Det accentuerar mina lovehandles så fint tycker jag. Och jag har hört att man ska accentuera sånt man har.

(Och inte heller här gör kameran nånting rättvisa. Kärlekshandtaget är mycket större i verkligheten. Som ett handikapphandtag på en handikapptoalett. Nästan.).

Kärt barn får många namn

Vi kallar honom pricken:






Edit: Fast alltså, han har mycket mer prickar än vad som syns på bilden. Kameran gör dem inte rättvisa om vi säger så.

tisdag 5 juli 2011

Vii får väl se helt enkelt

Nu chansar jag hejvilt här, utan medicinsk utbildning, på att det är vattkoppor. Ungen blev prickigare och prickigare för varje minut innan han gick och lade sig, och på hans avdelning på dagis går det tydligen mycket vattkoppor nu. Det var bara två ungar där idag, resten låg hemma prickiga.

Men, jag kan ju ha fel. Jag är ju inte läkare liksom. Det kan även vara harpest. Eller tyfus.

Istället för sjukvårdsrådgivning per telefon


Efter regn kommer solsken brukar det ju heta så nu följer vi upp gårdagens kräkfest med - tada - blåsor!

Och nu är ju frågan, vad är det för typ av blåsor? Är det böldpest? Harpest? Vattkoppor? Eller kanske höstblåsor som just nu florerar på mitt jobb? Än så länge sitter de bara på Charles: i pannan, under näsan, under läppen och i nacken. Eller tekniskt sett är det bara den i nacken som är en riktigt vattenfylld blåsa. De andra ser mer ut som finnar.

Är det nån av er som vet? Jag vill så gärna slippa ringa sjukvårdsupplysningen, de sitter mest och googlar och kliar sig i håret och funderar över kungens och Silvias äktenskap och varför det är så himla dålig tv så här på sommaren. Och det kan jag göra alldeles utmärkt själv. Och det utan att behöva sitta i telefonkö först! Jag vet, jag är skitduktig.

Men åter till Charles. Vill ni ha bilder? Diagnosticerar ni bättre då?


D.E.K (dagen efter kräks)

Jag har knappt sovit någonting, varje liten hostning från Charles har fått mig att flyga upp i givakt med hushållspapper och bunke redo att fånga upp kräks innan det nått sängen. Charles har dessutom legat och skruvat på sig, sparkat mig i huvudet, handdukarna som jag lade ut i sängen som madrassskydd har knölat sig deluxe hela natten så att det känns som att jag legat på handduksknöl - vilket jag också gjort, och jag är bara så trött så trött så trött idag...

Och Charles? Aspigg. Frisk och kry. Redo att ta sig an världen, springa ett marathon och möblera om hela vårt hem. Samtidigt.

Det kommer bli en lång dag i dag. Och ni vet väl alla vem det är mest synd om?

måndag 4 juli 2011

Glöm vitpepparkorn

Idag berättade jag för min kollega att jag var på väg mot min första vabfria månad sen augusti förra året. Den första vabfria månaden på tio månader. Det var bara fem dagar kvar, på måndag börjar min semester.

Så ikväll kräks naturligtvis Charles var tionde minut. Fast han inte har något att kräkas upp längre.

Men oroa er inte för mig, jag kommer inte bli sjuk. Jag har nämligen ätit lösgodis ikväll. Och det gör man aldrig ostraffat.

söndag 3 juli 2011

Förresten

... Undrar om det är ett nytt up and coming-jobb? Hönsbursinredare. Tjusig titel faktiskt.

Undrar om de får välja inredningsstil själva?

Jag har alltid tyckt att det är viktigt att köpa ägg från frigående höns. Såna som får vara utomhus.

Men jag såg på Coop häromdagen att det här tydligen är det senaste:




Inredda burar! Det måste ju vara mycket bättre. Jag menar en inredd bur, det låter ju astrevligt. Undrar vad de är inredda med? Tv? Läshörna? Ett sjysst badrum?

Allt det där lär ju de stackars frigående hönsen sakna. Särskilt de som är utomhus. Jag ska genast börja köpa ägg från hönsen i de inredda burarna.

Så himla konstigt bara att de var billigare. Bättre brukar ju vara dyrare.

Avkoppling

Livet på landet, det är verkligen avkopplande. Precis som vi drömt om att det ska vara.

Igår storhandlade jag, diskade efter åtta personer, gjorde potatissallad och röror, tände grillen,grillade kött och korv och ost i flera omgångar samtidigt som jag själv försökte äta, passade barn, diskade igen, skruvade ihop Ikea-möbler, diskade ännu mer och nattade barn.

Så himla skönt att få komma iväg och vila upp sig lite.

fredag 1 juli 2011

Vad vet jag liksom

Tydligen saknar vikarierna på fyrans morgonprogram den skärpa som de ordinarie programledarna har.

Lustigt, för varje gång jag har sett något av Nyhetsmorgon har programledarna visat upp allt annat än skärpa. De är dåligt pålästa, fnissar åt obegripliga interna skämt och saknar helt någon som gör research.

Men vikarierna kanske är upp-pallrade komapatienter? Det skulle ju i såna fall faktiskt kunna innebära ett visst bortfall i skärpa.

Och de borde ju faktiskt också få chansen att göra tv-karriär.

Komapatienterna alltså. Jag menar, det är ju inte mer än rätt eftersom Steffo fått göra det.




Fast alltså, annars är jag snäll, rar och omtänksam fröken. Typ. Oftast.

Barnen håller på att gulla med en massa levande äckliga grodor ute på gården. Gissa om jag INTE tänker hålla deras händer nåt idag, oavsett hur ledsna de än blir sen när de snubblar och skrapar upp sina knän och vill ha tröst.

Glöm det.