söndag 13 mars 2011

Hellre söndagsångest än dödsångest

Jag har så svårt att ta in allt som händer i Japan. Jag kan liksom inte förstå, det är för stort, för fruktansvärt, för ångestframkallande.

Jag minns inte om jag var sån redan innan jag fick barn, men jag tror inte det. Jag hade liksom inte lika mycket att förlora då. Inte på samma sätt. Jag var inte ansvarig för andra människors liv då. Men nu, nu måste jag stänga av när sånt här händer. För allt jag ser annars är hur mina barn plötsligt förflyttas till de situationerna. Och hur tänker man som förälder när man bor bara ett par mil ifrån ett kärnkraftsverk som håller på att haverera, och hela infrastrukturen är helt sönderslagen? Hur tyglar man desperationen och ångesten i ett sånt läge?

Och jag ser på alla filmer och bilder med tsunamivågen som sveper in och förstör precis allt i sin väg, hur gör alla människor där med sina barn? Jag såg nyss en film där man ser vattnet svepa in över tidigare torra gator och precis i början ser man hur en bil försöker köra undan vattnet. Hur gör man om man sitter i den bilen med sina två barn faststpända? Hur snabbt hinner man koppla loss deras bälten och få ur dem ur bilen? Kan man klättra upp för en fasad bärandes på två barn? HUR GÖR MAN?

Det blir för mycket, jag klarar inte av det. Jag klarar inte av att tänka på skräcken i mina barns ögon om de skulle utsättas för en sån situation. Jag klarar inte av det.


Så jag tittar på Solsidan istället, oroar mig över budgivningen och vårdar min söndagsångest. För annars skulle jag gå sönder.

Fatta hur värdelös jag skulle vara i en riktig kris.

8 kommentarer:

Chrissan sa...

Tänk inte ens tanken på riktigt kris.
Jag gör du som du. Strutsmetoden. Kollar Solsidan, provsmakar Ben & Jerry, har lite jobbångest. Tja. Livet rullar på ju på liksom.;)

Anonym sa...

Du reagerar nog som så många andra... Det måste vara fruktansvärt för folk där...

Anonym sa...

Jag tror att instinkten tar över i sådana där ögonblick. Det är skönt, för då slipper man tänka. Kroppen är så fantastiskt gjord att den sköter det där åt en, på något vis.

Jag klarar inte heller av att tänka på vad som händer i Japan, och jag har inga barn. Men jag har aldrig lyckats greppa sådana där stora saker. Jag ser det på nyheterna, men tolkar det som om det är på film. Det är för verkligt för att kännas verkligt, på någe vis. Fortsätter leva mitt svensson-liv där jag gnäller över att behöva gå upp kl 6 på morgonen och att jag inte har något att ta på mig. Jag tänker mig att det är okej. Vet inte varför eller hur man skulle kunna rättfärdiga det, men det måste vara okej.

Nu måste jag sova. Annars kommer jag aldrig upp i tid imorgon. Och jag som inte har något att ha på mig heller. Herregud.

Finnpajsaren sa...

Man kan väl säga att Melodifestivalfinalen aldrig kännts så angelägen som i år. Det är till och med ångestbefriande att kolla på Bengtzing i jämförelse...
Ja usch... tänk att inte kunna rädda sina barn... Kan vi prata om semlor istället?

Linda sa...

Ibland kan man verkligen fundera liksom.. Om vi skulle köra ner i en sjö, vem av alla 3 barnen skulle man rädda först?? Sådana jävla sjuka tankar så det slutar vi med..

Anonym sa...

Det är så ogreppbart att det nästan inte finns. Får inte plats i hjärnan, det blir till ett stort brus. Så mycket elände världen runt och visst kan vi gnälla över vårt lilla, men det lilla är kanske stort för oss just då. Det går nog inte att jämföra lidande...

Men hur låter man bli att tänka? Hur kan man slippa dödsångest när man ser alla dessa bilder och filmer? Och barnen, ja herregud! Nej... som sagt, ska vi prata om annat?

Kram

LindaGladh sa...

Det är ju skönt att höra att vi är flera som väljer att leva i en skyddad bubbla. För jag väljer det - aktivt. Om jag ska hålla på och oroa mig en massa för hela världen (eller ens mer än närmsta familjen) så skulle jag ju inte ha nån ork över alls till min familj. Jag är världsförälder däremot, det gör att det är liiiite lättare att stänga allt jobbigt ute - då känns det ändå som man gör nåt!

Annika sa...

Japp, det blir för mycket. Klarar inte heller av det, och då har jag ändå inga barn... Så jag distanserar mig och nyheterna känns som hittepå. För inte kan det vara på riktigt? Inte kan människor utsättas så..? Det går inte.