söndag 13 februari 2011

Om hur allt bara vände på en sekund

Tidigare idag var vi och hälsade på några kompisar. Allt var som vanligt, vi fikade och umgicks och barnen höll sig i skinnet. Sen kräktes Charles ner hela soffan, Björn och sig själv.

Och efter det blev det... så dålig stämning på något sätt. Det kändes lite som om de inte ville ha kvar oss där. Det var verkligen jättemärkligt, jag undrar om det var något vi sa?

7 kommentarer:

Lippe sa...

Ja, helt klart var det något som kom över någons läppar....

yllet sa...

stackars charles! var det inte förra söndagen han spydde också? (när du fick spya i munnen, ifall du glömt?). jag undrar om han har söndagsångest big time?

Anonym sa...

Jag ser framför mig hur C verkligen anstränger sig för att "klä" in hela soffan i kräks. Han tittar på den från håll och ser att han missat ett hörn och ger sig genast i kast med att åtgärda det.

Gustav sa...

Och så undrar folk varför jag och min sambo inte skaffar barn.

Unknown sa...

Jag tror det berodde på att ni inte tackade ordentligt för den goda kakan faktiskt.

Charles gudmor sa...

Jag flög upp ur soffan snabbare än vad jag trodde var möjligt. Sen pågick ett manisk städande i timmar efter ni gått.

Linda sa...

Usch... Ja det är fan inte najs.. Jag minns en gång när Hanna var en liten bebis & hade fått i sig välling, jag tog henne över axeln för att rapa & vips så kom allt upp igen över HELA svärföräldrarnas tygsoffa..:-( Tycker t o m det var mer kräk än vad hon hade fått i sig.. Men guuuud vad jag skämdes..