tisdag 15 februari 2011

Och så har jag glömt ringa dagis också och säga att barnen är friska och kommer tillbaka i morgon. Handen upp den som är förvånad.

Idag tappade jag bort mina nycklar. Både hem- och jobbnycklar. Det var lite halvbesvärligt eftersom jag upptäckte det när vi kommit hem från barnakuten och klockan var närmare 18 och ingen av oss hade ätit varken mellanmål eller middag (och vi brukar äta middag vid 17). Så barnen grät av hunger i porten och jag ringde Björn, som hade någon slags avslutning på en utbildning han gått på under hösten, för att be honom komma hem. Och jag ringde och ringde och ringde. Och kom till telesvaret varje gång.

Till slut fick jag tag i honom, och efter att vi stått i porten i fyrtio minuter kunde vi äntligen komma in med hjälp av hans nycklar.

Sen letade vi efter Charles nässpray som bara var helt spårlöst försvunnen. Tills Björn frågade om jag kanske haft med mig den till läkaren. Då uppenbarade den sig plötsligt i skötväskan som vi hade haft med oss.

Efter att barnen hade somnat tog jag med mig ficklampan och gick ut till bilen för att leta igenom den ordentligt en gång till. Jag behövde inte ens tända ficklampan för att se nycklarna som låg helt synligt bredvid Charles bilstol. Men det hade väl kunnat vara värre antar jag, det var ju tur att det till exempel inte var bilnyckeln som var borta. Då hade vi nog fortfarande varit kvar på parkeringen vid sjukhuset som kostar typ 400 miljarder i timmen. (För bilnyckeln hittade en sköterska på golvet i entrén just när vi hade kommit, så den hade jag liksom koll på sen).

Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan jag tappar bort den här bloggen.

12 kommentarer:

Sara sa...

Du har inte "råkat" tappa bort barnen någon gång...?

Helena m. 4 sa...

Jag lovar att hojta till om jag hittar den liggandes skräpandes någonstans där den uppenbart inte hör hemma...

Singelmamman sa...

Jag kan också hålla lite koll på den här bloggen, ifall du tappar bort den alltså.

Mångmamma sa...

Den glädjedödande optimisten mångmamma gastar glatt; Det kunde säkert ha varit värre.
Inte för att jag vet hur men säkert hade det kunnat...kanske?
Men grattis till att barnstolen, barnen och du hittade hem i alla fall!

Anonym sa...

...allt är mitt fel eftersom jag tror att det är en ärftlig egenskap!
Själv har jag glömt min hund både på ICA och på balkongen när jag åkt bort.
Dessutom har jag ringt låssmed i panik när jag var ung och fattig(mycket fattig)bara för att hitta nycklarna i byxfickan när jag väl blivit insläppt!
/Marias mamma

Lippe sa...

Så där kunde det bli för mej oxå när barnen var små. Det går över när barnen blir lite större.
Slutsats: allt är barnens fel!!!!

Jenny E sa...

Hahaha du är så skön! Och jag gillar din mammas kommentar! =)

Potatishäxan sa...

Åh, det låter som om jag hittat mig en like! Jag tappar bort allt, låser mig ute och allt sånt. Mina kollegor tittar lite menande på varandra med en blick som säger "henne får vi ha koll på" när jag nån gång berättar om allt jag är av med. Men jag är bara sån... precis som min mamma...! Hoppas allt blir bättre idag!

Anonym sa...

Gud give att du aldrig tappar bort bloggen. Livet (mitt) skulle bli outhärdligt tråkigt. Annacarin

Maria sa...

Närå, bloggen finns kvar. Än så länge. Och inte har jag blivit överkörd av någon buss idag heller. Men vi får väl se vad morgondagen bjuder på.

Fru Edgren sa...

Nästa gång Björn vägrar svara kan du ringa mig. Jag har en extranyckel hem till er...

Maria sa...

Va? Är det sant? Har du nyckel hem till oss? Hahahahahaha! Det hade vi helt glömt bort båda två. Nästa gång ringer jag dig! Kram!