söndag 31 oktober 2010

Alltså, jag är inte sur eller så. Bara lite klädsamt bitter.

Jag var helt övertygad om att vi skulle få bättre ekonomi nu när jag också jobbar heltid, men av någon anledning har det inte blivit så. Tydligen blir man inte rik av att vabba så in i helvete och sen aldrig begära ut pengar från Försäkringskassan för de dagarna.

Jag önskar bara att nån hade kunnat berätta det här för oss tidigare. Nu måste jag liksom avbeställa minkpälsen.

Nästa stora stjärna

Vi gillar att liksom balansera lite gränsen, Björn och jag, det är vår grej kan man säga. Just nu håller vi på med "projekt Försäkringskassan". Det går ut på att inte fylla i ett enda papper på en gång, utan samla allt på hög och sen försöka ta itu med allt på en gång. För att krydda det lite extra har vi dessutom tappat bort några blanketter.

Det här projektet har allt: spänning, nerv samt irritations- och stressgräl. Jag bara väntar på att nåt smart produktionsbolag ska ringa snart och vilja göra en egen dokusåpa med oss i huvudrollerna. Det kommer bli succé, jag lovar. 

Jag har redan börjat spåna lite på programidéen, ett av avsnitten ska nog heta "Men helvetes jävla bläckpennor, hur svårt är det att funka egentligen? Jag vill titta på True Blood nu istället för att göra den här skiten!" Eventuellt lite kortare titel, vi får se vad de säger.

Sådan mor sådant barn

Idag mötte vi ett gäng galna människor som i samlad tropp var ute och löptränade tillsammans inför Stockholm Marathon.

"Varför springer de?" sa Julius lite förvånat, "det går ju en buss där borta".

Som förälder vill man ju gärna att barnen följer i ens fotspår, så jag måste ju erkänna att jag blev lite stolt när han sa så. Ytterligare en en generation soffpotatis liksom. Tryggt.

Återigen: Var det verkligen så genomtänkt av oss att skaffa barn?

You just gotta love them tidsomställningar. Och det är så himla skönt att få en timme extra så här i vintermörkret.

Så att man kan gå upp klockan fem istället för sex.

lördag 30 oktober 2010

Det är viktigt med matro

Med två småbarn hemma är det lätt att det blir kaos i alla matsituationer. Men eftersom vi är trötta på det nu har vi beslutat att införa vissa regler. Bland annat har vi infört klädkod vid matbordet.




Ingen blir serverad utan att ha trätt underkläder över huvudet.

Allra tystast blir de när Björn är hemma. Han ser liksom extra auktoritär ut med ett par barnkalsonger kring halsen.

fredag 29 oktober 2010

Hej snygging, står du här och fjällar?







Jag hämtade ut mitt körkort igår. Det känns skönt att veta att jag kommer se ut så här på mitt id-kort de närmsta tio åren.

Som en blöt och platt liten död fisk.

Blubb blubb.

Döende. Igen.

Jag bloggade aldrig igår. Det var inte för att jag hade bloggtorka, var utan internet eller hade armarna bakbundna.

Nej, det var för att jag var så jävla trött. Jag var så trött att jag inte ens orkade läsa några bloggar. Jag höll mig vaken i ungefär 10 minuter efter att Björn kommit hem från Göteborg (det var så lång tid det tog för mig att äta upp chokladkakan han hade med sig. Det var godisdag igår visade det sig nämligen). Sen sov jag djupt och klockan var inte ens åtta på kvällen.

Jag vet inte om det är normalt att vara så här trött, får man ens vara det? Eller är jag döende? Jag vet inte själv, jag har ju ingen medicinsk utbildning direkt. Men det här känns inte normalt. Jag undrar om det kanske kan vara chokladbrist?

onsdag 27 oktober 2010

Nyförälskelsen dör liksom aldrig ut

Björn sitter på tåget på väg till Göteborg just nu. Vi sa att jag skulle ringa sen för att säga godnatt, men jag vet inte. Vi chattar just nu på Facebook, det räcker väl? Det är faktiskt minst lika romantiskt. Och så kan jag ju titta på tv samtidigt.

Onsdagsmys





Onsdag - det är den dagen man får äta godis va?

Go Britney






Jag har hört att det finns en kanal som bara sänder program för barn.

Kanske är dags att börja låta barnen titta på den istället för MTV.

Skitmorgon

När jag klev upp i morse hade jag som en stor mörk fläck i ena synfältet. Tydligare migränvarning är svårare att få. Så jag svor, började leta migränmedicin, upptäckte att vi inte hade någon och svor ännu mer. Idag har jag liksom ingen tid att vara hemma, vi har sjuka kollegor och viktiga möten idag. Stress, stress, stress.

Sen förstod jag att jag bara var bländad efter att i mörkret försökt kisa med ena ögat mot den ljusstarka mobilen för att se vad klockan var.

Det kommer bli en bra dag det här.

tisdag 26 oktober 2010

Men kom igen

Nu har jag fått en avi om att mitt körkort finns att hämta. Men inte på närmaste postombud, nejdå, utan på nåt jävla utlämningsställe mitt ute i skogen i Hallonbergen. Som dessutom bara har öppet mellan 09.10 och 09.25 på morgnarna och mellan 14.37 och 15.02 på eftermiddagarna. Ojämna veckor alltså. Som veckan innan haft en snitttemperatur på inte mindre än 0,5 graders skillnad från samma vecka förra året.

Jag vet inte riktigt hur de har tänkt sig att folk som jobbar ska kunna hämta ut sina körkort. Det är tydligen bara meningen att arbetslösa och slöa studenter ska kunna göra det.

Men det är lugnt, jag fortsätter gå runt med pass och ett ihopknycklat papper i väskan. Det känns fräscht.

Sur typ

Björn har varit sur på mig hela dagen idag. Bara för att jag igår morse sa att det var ok att han bjöd hem sina kompisar till oss för att titta på fotboll, och sen blev sur över att hans kompisar var hemma hos oss och tittade på fotboll.

Jag hatar när han är så där pms:ig.

måndag 25 oktober 2010

Say cheese!

Idag hade vi fotografering på jobbet. Först gruppfoton, sen individuella foton: "Kan ni vattenkamma min son och klippa topparna lite innan?", "Jag vill att hon har den här blusen på sig på fotot men den är lite fläckig så kan ni tvätta och torka den innan?" och "Här har du en femhundring, kan du kila iväg och köpa nåt snyggt min unge att ha på sig?"

Nää, jag skojade bara. De var ganska rimliga i sina förfrågningar. Förutom när de ville att vi skulle trolla bort den kombinerade morgon- och mössfrisyren (men nästa år tar jag med mig trimmern, så då borde ju det lilla problemet vara avhjälpt).

Hursomhelst, när ungarna var färdigfotograferade var det tydligen vår tur - de vuxna alltså -  att ta individuella foton. Det var precis som på mellanstadiet: "sitt snett, vrid huvudet, titta upp och ner samtidigt, näsan åt höger och hakan åt vänster och LE".

Fantastiskt. Nu har jag årets julklappar klara. Redan! Och tänk vad förvånade alla ska bli, när de klämmer på paketet först och förväntar sig ett foto på Julius och Charles i vattenkammade frisyrer och matchande slip-overs, och så får de ett inramat foto på mig (komplett med mössfrisyr och sedvanligt jävligt stelt leende). Kan inte bli annat än succé.

Ett sista halmstrå

Varje morgon hinner jag med nöd och näppe att skumma igenom nyhetsdelen i tidningen. Sen frågar jag Björn om det är ok att jag tar med mig kulturdelen (han hinner inte heller ta sig igenom hela tidningen om morgnarna) och sen sitter jag alltid på tunnelbanan och letar förgäves i handväskan efter kulturdelen som inte ligger där.

Sjukt irriterande. I morgon ska jag testa att faktiskt lägga ner den i handväskan innan jag går hemifrån, och om inte det funkar ger jag helt enkelt upp.

söndag 24 oktober 2010

Jag jag jag

Vi var på söndagsmiddag hemma hos min mamma ikväll. Hon och hennes sambo kom hem så sent som i morse från Las Vegas. Nygifta.

Det kom som en fullständig överraskning för oss. Och det var väl trevligt antar jag, om det inte vore för det att alla av någon anledning mycket hellre ville prata om deras bröllop än mitt nytagna körkort.

Jag försökte hela tiden styra över samtalet till det, men det var alltid nån jävel som gick tillbaka till bröllopet. Pfft, bröllop liksom. Vem bryr sig? Jag har ju faktiskt tagit körkort, det är ju ändå en mycket större bedrift. Gifta sig kan ju vilken idiot som helst göra.

Dålig stil av dem faktiskt att göra det i samband med mitt körkort. Och på samma datum också! Men det är klart, det är ju rätt praktiskt för dem. Då kommer de ju alltid bli påminda om vilket datum som är deras bröllopsdag. 

Men ändå.

Mer choklad åt folket

Men guud, det här stämmer ju helt och hållet in på mig! Speciellt det där om att det är svårt att bli av med höstens extrakilon. Jag hade ingen aning om att det berodde på att jag åt för lite choklad. Men det ska det bli ändring på.

Man vill ju vara pigg och smal liksom.

Jag kan inte bestämma mig för om han är smart eller bara lat.

Julius kliver in i barnens röriga rum och utbrister: "Oj - vad det är stökigt här! Bäst jag går härifrån".

Är det nu man bör fundera över att utvärdera barnuppfostringsmetoderna?

lördag 23 oktober 2010

Om när jag blev godkänd

Ja uppkörningen ja. Jag vet inte om jag någonsin varit så nervös tidigare i hela mitt liv. Jag darrade bokstavligt talat som ett asplöv. De första tio minuterna gick bra, jag gled igenom en rondell så elegant man bara kan när man skakar så mycket, lyckades ta mig upp på motorvägen utan att preja av mig själv eller nån annan och blev sen dirigerad in i ett litet villaområde.

Finemang tänkte jag, köra i trettio utan att köra över ungar som springer över gatan, det klarar jag utan större problem. 

Men tyvärr hade kontrollanten andra planer. Han ville naturligtvis att jag skulle backa runt ett hörn. Ett hörn med uppförsbacke.

Då tänkte jag kliva ur bilen där och då och tacka för mig, men nånting fick mig att besinna mig och stanna kvar i bilen och göra ett försök. Och jag backade och svängde och svettades och svängde lite mer, med ena foten på kopplingen och den andra på bromsen (varför göra saker och ting på rätt sätt liksom?) och bilen morrade och hoppade och hotade med motorstopp var tredje sekund men på nåt sätt - fråga mig inte hur - lyckades jag ta mig runt hörnet utan att hamna på fel sida av vägen eller få motorstopp.

Sen är allt en enda dimma. Jag svettades ännu mer, ville helst ligga i fosterställning och gråta, körde eventuellt mer motorväg, skakade mer än nånsin och sen plötsligt var vi tillbaka på parkeringen som vi startade ifrån.

Och av någon underlig anledning fick jag godkänt. Det kanske räckte med att jag inte dödade någon, jag vet inte riktigt hur höga kraven är faktiskt. 

Och nu har jag körkort och en bil som bärgats till verkstaden för att ena hjulet höll på att lossna. Det är så skönt när man har tajmingen på sin sida. För vem vill ut och köra bil med ett nytaget körkort liksom?

fredag 22 oktober 2010

Vecka 42

Puh, vilken vecka. Äntligen helg (på riktigt) liksom. Det har snöat, jag har fått storstryk i bowling och barnen har gått på dagis fem dagar i sträck.

Och ja just ja, så har jag tagit körkort också.

torsdag 21 oktober 2010

Hej fredag

Men gud, jag är helt utmattad. Det känns som att jag har varit vaken i ett dygn eller två i sträck. Är det ok för er om vi säger att det är fredag idag istället för i morgon?

Om vi beslutar oss för det  kan vi  vara lediga i morgon. Jag ska bara ringa till jobbet först och meddela det på telefonsvararen. Jag vill ju inte vara oansvarig.



Stressigt på morgonen

Är det jätteviktigt att man borstar båda barnens tänder varsin gång, eller är det ok att borsta ett barns tänder två gånger?

Jag bara undrar i största allmänhet alltså.

onsdag 20 oktober 2010

Om svårigheterna med att sortera underkläder

Björn brukar hävda att det är svårt att se skillnad på mina och Julius underkläder eftersom de har ungefär samma storlek.




Men Blixten McQueen i min underklädeslåda? Ärligt talat, kom igen nu. Känns det troligt eller?

Jag är ju mycket mer en spiderman-typ.

Grannsämja




Bra skrivet! Man kommer alltid längre genom att gå till attack. Diplomati och vanlig hövlighet är för töntar!


tisdag 19 oktober 2010

Jag kan också jättemånga ord

I morse satt jag bredvid några gymnasieungdomar som var på väg till skolan. De pratade om läxan till torsdag, då de ska kunna "jättemånga ord".

Och det är ju så himla bra! Det pratas ju så mycket om hur dagens skola inte håller måttet och att ungdomarna bara är dumma och lata, men det här motbevisar ju båda de sakerna. Det var inte bara många ord, utan jättemånga ord som de skulle kunna. Det är verkligen toppen tycker jag! Att kunna många ord kommer man verkligen långt på, för tänk om man inte kan ordet för till exempel äcklig blekgul dryck med svag alkoholhalt som finns i matbutiker och skumma kvartersbutiker - det vore ju otroligt jobbigt. Men den som kan jättemånga ord vet att det är folköl och då blir det så mycket lättare att bli full till lucia eller Halloween (eller båda två) om man vet vad det är man ska försöka köpa.

Sen, om man pluggar vidare, har man ju alla förutsättningar att lära sig jättejättemånga ord på högskola eller universitet.

Det känns tryggt att veta att det finns så engagerade och ambitiösa lärare. Det bådar gott inför framtiden.

Nya tider

Enligt Björn som lyssnade på vetenskapsradion på P1 häromdagen (mycket viktigt att jag fick med att det var just han som lyssnade på det, mycket viktigt. Så nu vet ni, ibland lyssnar han på sånt i bilen i ca sju minuter på väg till dagis. Det är ok att bli imponerade), tror barn mer på vad vuxna säger än vad de själva ser.

Herregud säger jag bara! Vilken revolutionerande insikt, kunde ingen ha kommit med den förut? Varför har vi hållit på och trasslat med barnuppfostran old style så länge helt i onödan? Nu ska det bli andra bullar av i alla fall, barnen får faktiskt skylla sig själva om de köper allt vi säger rakt av utan kritiskt tänkande. Nu ska jag börja hota med det läskiga trollet under soffan så fort de inte gör som jag säger!

Nästa vecka ska vi prata om hur man gör när barnen drömmer mycket mardrömmar.

måndag 18 oktober 2010

Nån måste ta sitt ansvar



Det är inte ok att det fortfarande är mörkt ute när man åker till jobbet. Verkligen inte ok.

Jag kräver bättring snarast!

söndag 17 oktober 2010

Att klä sig i Spiderman-outfit på vid intervjun speglar i de flesta fall inte klädkoden på företaget man vill jobba på


...fast Charles kommer ju i alla fall inte behöva vara arbetslös och singel ensam. Han kan ju alltid ta sällskap av Julius.

Inlärningssvårigheter

Vi övningskör och vi övningskör, men hur många timmar vi än lägger ner kan jag inte lära mig att backa. Eller ja, jag kan backa i normala situationer som att parkera eller backa ut från en parkeringsplats. Inga problem.

Men jag kan för mitt liv inte backa runt ett hörn som de där sadistiska uppkörningstyperna tydligen kräver. Det spelar ingen roll hur mycket jag än övar eller skriker på Björn, det hjälper inte. Och hur ska man lära sig annars?

Det kommer bli jobbigt för Charles att växa upp


Charles har upptäckt att alla tycker att han är charmig och söt som går runt och tutar i ett dammsugarör (till en leksaksdammsugare) iförd storebrors kalsonger på huvudet. Just det här med kalsonger - använda eller oanvända spelar inte någon roll - tycks vara ett ständigt återkomma tema för hans del.

Problemet är att han inte tycks inse att det finns ett bäst-före-datum på det här partytricket. Till slut är det inte lika roligt längre. Men han får väl inse det själv. Försök landa ett jobb eller en flickvän med brorsans kalsonger på huvudet liksom. Då spelar det nog ingen roll om han fattat att använda kalsonger anses vara lite äckligt att ha på huvudet.

lördag 16 oktober 2010

Städfirman trivdes bra hos oss

Vi har anlitat en ny städfirma som var hemma hos oss igår för första gången. De var här i åtta timmar. Åtta timmar.

Det säger ju naturligtvis ingenting om hur ostädat det var här hemma innan, absolut inte. De tyckte nog bara att det var himla mysigt att vara här.

Vi väljer våra strider

Mona och många andra hade bloggträff igår, som jag också hade tänkt att gå på. Men jag valde en mer fredagsmyspysig aktivitet istället, jag stannade hemma och bråkade med Björn.

Vi bråkade givetvis inte om att jag skulle gå ut, sånt står vi över. Vi är väl inget tonårspar heller.

Nej, vi bråkade om vinterkläder istället. En hel fredagskväll. Och lite i morse också. För man vill ju inte vara som alla andra, tjafsa om pengar och dammsugning liksom.

Vinterkläder är så himla mycket coolare.

fredag 15 oktober 2010

Vi ställer krav

Vi hade uppföljningssamtal igår på dagis angående Charles inskolning. Vi uttryckte naturligtvis vårt djupa missnöje över alla baciller de dumpat på våra barn.

Så nu tar vi för givet att vab-dagarna är över för det här året. Allt annat vore ju ohyfsat faktiskt.


torsdag 14 oktober 2010

Han drack i alla fall inte ur toaletten






Charles har - trots sin ringa ålder - en väldigt stark integritet. Han vägrade till exempel att fastna på bild idag när han sprang runt med storebrors kalsonger på huvudet. Storebrors använda kalsonger.

Stackars barn, det är väl så här man blir av att växa upp med en bloggande mamma antar jag. Man får en onormalt utvecklad känsla för att skydda sig från att bli exploaterad och den sker helt och hållet på bekostnad av förmågan att avgöra vad som är alldeles för ohygieniskt eller inte.

De kanske aldrig sa vems barnbarn de ville att han skulle hämta

Smart morfar. Han tog naturligtvis med sig en tystare och mindre bråkig unge hem. Barn som barn liksom, men ändå inte. Man ska alltid göra det så enkelt för sig som möjligt.

Och jag som tyckte min mamma var förvirrad när jag var liten, som råkade ta med sig fel hund hem från Ica en gång. Överraskande nog är hon alltså långt ifrån värst.

Men det är väl som de säger, plötsligt händer det.

Bloggtips

Men åh, har ni sett den här bloggen? Helt lysande! Synd bara att den har ett bäst-före-datum (nån gång måste ju ungen växa upp antar jag).

Det är ju precis det här man drömmer om innan man skaffar barn, att få en söt liten accessoar som man kan klä på vilka kläder man vill. Det är ju så det borde vara i alla fall.

Och istället får man bara dessa skrikande, bajsande saker som kräks överallt. Sjukt orättvist. Hur matchar man det till dagens outfit liksom?

Här är min favoritbild, hur fantastisk är inte den?

onsdag 13 oktober 2010

Nu är det synd om mig.

Aj, sprängande huvudvärk och dimmig syn. Jag återkommer i morgon.


tisdag 12 oktober 2010

Att hålla sig till ämnet

Det finns de som tycker att det är lite lägre status att jobba med mindre barn, att det på något sätt skulle vara mindre av en utmaning än att exempelvis jobba på gymnasiet (som vissa kanske är utbildade för egentligen). Men jag håller inte med alls, små är barn är faktiskt väldigt kompetenta. De har en stor förmåga att föra stringenta konversationer, göra djupgående analyser samt problematisera olika situationer.

Häromdagen hade vi till exempel en viktig samling om ett ganska angeläget och viktigt ämne, närmligen hur man är som kompis (eller seminarium om olika sociala koder och hur man bör uppföra sig enligt dessa. Man kan kalla det för vilket som). Alla barn räckte ivrigt upp handen och kom med relevanta inlägg som: att man inte får slåss eller bitas, man ska säga förlåt om man gjort något dumt och att ett av barnens mamma gympar. Oklart dock vilken sorts gympa. Vidare fick vi höra att flertalet barns mammor gympar, vissa småsyskon äter sand och att även ett stort antal barn var på Kolmården i somras.

Precis som vilket styrelsemöte som helst. Eller seminarium på universitetet. Så att man ska hålla på och racka ner på det här yrkets status, det tycker jag är jättemärkligt. Jag utmanas ständigt på det intellektuella planet när jag är på jobbet.

Men det är ju kul att fylla i blanketter

Vi har ju vabbat en del den här hösten kan man säga.

Och det är nu det absolut svåraste och jobbigaste momentet kommer in: fylla i alla blanketter rätt till försäkringskassan. För att lyckas med det bör man helst ha 200 högskolepoäng i "Hur man fyller i försäkringskassans blanketter".

För de jävlarna vill att man ska misslyckas, att det i princip ska vara omöjligt för mamma, pappa och farmor att vabba för samma barn. Man måste fylla i ett hundratal blanketter, svara på frågor som vad vaktmästaren på kontoret i Vasastan heter, vad hans katt härstammar ifrån och hur många fågelarter det finns i Uppland.

Sen ska dagis godkänna alla blanketter, så att de måste ignorera ens barn i minst en dag för att de inte har tid att ta hand om dem då det tar så lång tid att stämpla alla papper.

Sen ska alla blanketter läggas i en särskild och hemlig ordning - som ingen vet hur den ska vara - och skickas med brevduva två varv runt jorden.

Sen. Sen kanske man får sina pengar

måndag 11 oktober 2010

Nån måtta får det väl ändå vara.




Det finns de som gillar sport. Och så finns det de som gillar sport ohälsosamt mycket.

Sen finns det såna som Björn. Som frivilligt tittar på amerikansk fotboll.

Hur tänkte jag nu igen när jag valde honom?

söndag 10 oktober 2010

Det gäller att passa på när man är barnfri

Björn har pratat jättelänge om att vi borde skaffa barnvakt och gå ut och äta på något bra ställe. Verkligen unna oss lite.




Så idag gjorde vi slag i saken. Hoppas han är nöjd nu.

Trafikens grundregel

Björn och jag är ute och övningskör.

Idag har vi tränat extra mycket på trafikens grundregel: var inte en tönt.

lördag 9 oktober 2010

Alla anledningar är bra anledningar

Alla skaffar barn av olika anledningar. En del vill ha dem som accessoarer, andra vill ha villkorslös kärlek och vissa har bara skaffat dem för att de inte fattat hur preventivmedel fungerar.

Själv har jag skaffat mina för att de ska gå och lägga sig varje kväll. Dagens bästa ögonblick. Äntligen barnfritt.

fredag 8 oktober 2010

Feber. Igen

Nej, men om man skulle ta och vabba lite idag kanske. Jag har ju ändå jobbat nästan två veckor i sträck nu.

Jag vill ju inte skämma mina jobbarkompisar liksom. Få dem tro att jag har arbetsmoral eller så.



torsdag 7 oktober 2010

Nån måtta får det faktiskt vara

Julius var smal redan innan han blev sjuk, men nu - nu är han mager som ett undernärt barn på franska landsbygden under revolutionen. Alla kläder bara hänger, han tappar kalsonger och byxor så fort han rör på sig. Vi har givetvis försökt göda honom sen han blev frisk, men han har inte direkt varit så samarbetsvillig gällande det.

Men idag, jag vet inte, det var som att någon bara tryckte på en knapp. Dubbelt mellanmål, middag plus kanelbulle efteråt (inte kanelbulle istället för middag alltså), välling, smörgås, you name it. Nästan lite överdrivet kan jag känna faktiskt. Så i morgon blir det till att bromsa lite, man vill ju inte ha en tjock unge liksom.

Eller ja, inte två i alla fall.

Flytta på dig din jävel

Men gud, det här teoriprovet kommer ju bli en baggis! Det är ju som sagt bara att kryssa i "tuta" så fort det finns som alternativ.


Jag menar, de där vägarbetarna ska man hålla kort. Inte låta dem tro att de är något. Det är ändå ingen som gillar uppgrävda gator!

En baggis

Och så säger de att teorin är svår.

Det gäller ju uppenbarligen bara att tuta i de flesta situationer så klarar man sig.

onsdag 6 oktober 2010

Det ska bli intressant med utvärderingen nästa år

Det här läsåret ska de jobba med genus som tema på barnens dagis. Idag kom Julius hem och berättade att flickor är lugna och pojkar är snabba.

Så det verkar ju funka bra för dem.

Vi blundar för de verkliga problemen

Jag förstår inte alls varför debatten om det olämpliga i att tala mobiltelefon samtidigt som man gör andra saker bara kretsar kring bilkörning. Albanien hit och Albanien dit liksom.

Nej, den verkliga faran ligger ju i att försöka åka tunnelbana samtid igt. Senast igår drabbades jag av det.

Jag menar, hur fan kan man förväntas ta rätt tunnelbana samtidigt som man pratar i telefon? Det är ju helt jävla omöjligt. Visa mig en enda person som kan det.

Dags att börja prata om de verkliga farorna innan det sker en olycka kanske?


tisdag 5 oktober 2010

Undrar vad det är för fel på honom?

Ok, jag tar tillbaka. Det är inte bara jag och fjunisarna. Det är en till här som är minst 25.

Bäst jag håller mig undan, man vet ju inte vad det är för en galning? Vem väntar så länge med att ta körkort liksom?

Tant ska snart köra lite halkbana

Nu ska jag köra halkbana med en massa fjuniga artonåringar.

Jag känner mig som en gammal tant på 73 år. Minst.

Men det är inte mitt fel att jag är sen med det här, jag visste inte att man fick ta körkort innan man fyllt trettio. Det var faktiskt inte någon som sa det till mig.

måndag 4 oktober 2010

Öööööhhhh

Det är så himla härligt att det är måndag idag - äntligen liksom. Och ännu härligare att jag är på väg hem efter en tretton timmar lång arbetsdag.

Varför var det så himla viktigt att ha ett jobb nu igen? Jag kan plötsligt inte komma ihåg hur det kändes i våras när jag sökte. Konstigt.



söndag 3 oktober 2010

Om när vi inte var så kaxiga

Idag var det fotbollsderby mellan AIK och Djurgården. Vi bor ganska nära Råsunda, jämförelsevis i alla fall, men inte direkt bredvid. Så huliganer och annat löst folk brukar inte hänga i våra kvarter när det är match om vi säger så.

Men idag när vi kom hem efter att ha varit ute och kört stod det fem piketbussar, alldeles knökfulla av poliser utanför vårt hus. Jag gissade att de inte var där för att kolla att jag verkligen har alla tillstånd som krävs för att övningsköra, så jag parkerade i godan ro utanför huset.

Vi klev ur, började väcka sovande barn, och lastade ur väskor. Sen blev det liksom alldeles tyst i luften. Fåglarna slutade kvittra, solen gick i moln och plötsligt hördes bara ett unisont brölande bakom närmsta husknut. Därefter kom ett hundratal djurgårdshuliganer upp från t-banan och vek av ner just på den gatan vi nyss parkerat på. Med vår bil med AIK-märke på. Charles satt fortfarande kvar i bilen, Björn stod med Julius i famnen och jag bredvid när de plötsligt var runt om kring oss. De hade stirrande, hatiska och påtända blickar och ropade och skrek slagord åt alla som gick förbi.

På andra sidan gatan satt poliserna i piketbussarna och åt McDonaldsmat. Själva stod vi bara där, tryckta mot bilen, tysta och med skakiga ben och väntade på att de skulle gå förbi oss. Vi var som en liten ö där - Björn, jag, Julius och bilen med Charles i - som de marscherade runt i sin väg nerför gatan. Mitt i Sundbyberg, mitt dagen på en söndag, bara hundra meter från Sundbybergs populäraste lekpark.

Och nej, jag vet. De har inte för vana att attackera oskyldiga människor. Speciellt inte barnfamiljer - gissar jag i alla fall. Men man är inte stöddig när man står där ändå, mitt bland dem, med sina barn. Utan att kunna göra nånting. Påtända, adrenalinstinna och slagsmålssugna människor är liksom inte de jag litar mest på. Tvärtom skulle jag nog vilja säga.

Julius och jag sprang in en snabbis sen på affären på hörnet, och Björn stod kvar och tittade efter huliganerna. De fortsatte gatan ner och vek runt hörnet. Där hörde Björn att det small till och att de började slåss. Jag hoppas verkligen att det inte fanns någon annan oskyldig barnfamilj där som tvingades se på huliganslagsmål på nära håll.

Hursomhelst, när de hade försvunnit från vår gata kom solen fram och fåglarna började kvittra igen. Skönt -  för jag ogillar verkligen när det är mörkt.



Vi har fått en ny husläkare. Men jag vet inte om jag tror att han något vidare bra direkt, alldeles nyss hörde jag honom erkänna att han glömde sätta på sig handskar vid den senaste operationen.

Och han sa det i en sån casual ton liksom, som om det inte gjorde så mycket.

Men det är klart, det är ju bekvämt med hembesök.

Diska för hand? Nu förstår jag inte riktigt vad du säger.

Jag: Julius, det är superviktigt att du äter frukost. Vill du ha välling eller smörgås? Det spelar ingen roll vad du väljer, bara du får i dig något.

Julius: Jag vill ha välling

Björn: Det finns inga rena vällingflaskor.

Jag: Äsch, vi ska snart äta lunch ändå. Så himla viktigt är det inte med frukost.

Man måste ha visioner

Första barnet lär man gärna små söta partytricks, som att säga lustiga saker eller kanske sätta på sig mammas skor och gå baklänges i dem varje gång nån spelar musik.

Med andra barnet fattar man hur jävla meningslöst sånt är - hur hjälper det mig liksom? Charles har vi därför dresserat till att hämta ren blöja själv i badrummet och sen slänga den gamla i blöjhinken. Det kallar jag konstruktivt. Nästa steg blir att lära honom att torka bort bajset själv och kanske göra välling själv? 

Jag ser en ljus framtid där vi aldrig behöver resa oss upp ur soffan. Nånsin.

lördag 2 oktober 2010

För alla vet ju att det är skillnad på vikt och vikt

Jag hade tänkt mig en sån här som lördagsgodis idag (till mig själv, för Björn envisas med att tro att allt med mint i är äckligt nämligen).

Men tyvärr fanns det ingen mindre än den på 200 gram, och det vet ju alla att man inte kan köpa till sig själv. En chokladkaka på 100 gram går bra, i alla fall om det är lördag, men 200 gram - det är bara vulgärt. Så gör inte vuxna människor.

Hursomhelst,  jag struntade därför i chokladkakan som jag drömt om hela dagen och köpte en egen påse lösgodis istället (med nästan bara choklad i). Som vägde 222 gram.

För man har ju karaktär.

Det gäller att göra rätt val

Det kliar som satan överallt just nu, mest i hårbotten. Klådan började i exakt samma sekund som jag kom till jobbet igår och såg på info-tavlan att det går löss där.

Men jag har bestämt mig för att jag bara har torr hårbotten, att det är därför det kliar. Och jag måste säga att det känns jätteskönt att ha bestämt sig. Och jätteskönt att det blev just torr hårbotten istället för löss. För vem vill ha det liksom?

fredag 1 oktober 2010

Fräscht med fredag

Det går löss på jobbet, det kliar överallt och Julius har feber igen.

Men det är ok, det är inte så jobbigt. Inget jag inte kan hantera.

Med en flaska vin eller tre.