fredag 9 april 2010

Ge mig godis

Det kliar i min mun. Typ i tandköttet. Ska det vara så? Det måste vara på grund av Björns dumma idé om att inte äta godis på en månad. Min kropp mår inte bra av det, uppenbarligen. Snart har det gått en hel vecka utan socker. Nästa helg lever jag nog inte längre.

8 kommentarer:

Fru Venus sa...

Klarar du en månad är jag impad, själv har jag STORA bekymmer efter två dagar...

nillas liv på pinnen sa...

Jag hade sockerstopp i somras och då började fåglar skita på mig. Det är sant.
Så jag började äta godis igen.

Gustav sa...

Kom igen nu Maria! visa lite styrka. Vart tog all jäkla girl-power vägen som det talades så mycket om för 8 år sedan?

Tant Björn sa...

Ja det där verkar ju helt livsfarligt. Utan socker en hel månad, herreminje!

Knaada sa...

Se till å spotta ur dig många inlägg nu så att vi har något att läsa när du inte lever!

Du kommer väl tillbaka efter en stund eller? Dom har ändå inga sötsaker där uppe, bara vindruvor å skit har jag hört!

Maria sa...

Fru Venus: De första dagarna är värst! (Och de i mitten och de sist också). Kämpa på!

Nilla: Hahaha! Då hade jag också börjat direkt. Fågelbajs är ju superäckligt. Ökade du ditt sockerintag för säkerhetsskull?

Gustav: Du, allt jag åt igår kväll framför tv:n var ett halvt jävla äpple. Så sjukt fattigt. Gav mig ingenting. Så jag har minsann fullt av töntigt spice girls power!

Tant Björn: Ja, jag tror faktiskt att det är livsfarligt. Jag känner mig hemskt matt och svag.

Knaada: Jag kan knappt röra mig, än mindre trycka på tangenterna. Sockerbristen börjar tära rätt ordentligt nu. Och då har jag ändå ätit lite chokladtårta och cheesecake ikväll (är man bortbjuden äter man faktiskt det som bjuds, annars är man hemskt oartig).

Fraggelmorsan sa...

teori: Hos sockerberoende människor - så som undertecknad- så byts kroppens hemoglobin så sakteliga ut mot SOCKER, dvs det är sockret som transporterar syret till alla obskyra små skrymslen i kroppen.
Om man då -som du - stryper tillförseln av socker, blir det syrebrist i nyss nämnda kropp. Detta börjar såklart perifert, dvs i fingrar, örsnibbar och naturligtvis tandkött!
Därav kliandet och den jobbiga känslan!
Och vet du vad, jag är sjuksköterska, så jag vet vad jag talar om.

Maria sa...

Ja men då är det ju solklart att du vet vad du talar om! Då kanske jag måste överväga att bryta det här tramset i förtid. Jag hänvisar till dig när jag lägger fram det för björn.